BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De förment goda krafterna – det må vara välmenande socialister, goda socialliberaler eller hoppfulla gröna – förstod nog aldrig hur illa det var när EU byggdes på fyra friheter varav frihet för kapital blev den starkaste. Och frihet för människor den svagaste.
Systematiserat prekariat blev regel när kapitalet gavs rätten att gå på tillväxtjakt varhelst det önskade. När den sociala ambitionen underställdes ekonomismens järnlag blev EU därmed något sämre än det kunnat bli.
Med ökande klyftor mellan de som har och de som inte har växer frustrationen och tilliten minskar. Så skapas grogrund för allt det som Europa försökt befria sig från efter andra världskriget.
Norbert Hofer. Det är så han heter. Han som nästan blev president i Österrike. Han var ett kraftigt lågtryck från att vinna. Ett lågtryck med kraftig vind och regn hade minskat antalet människor som tagit sig till vallokalerna. Vilket hade gynnat Norbert Hofer.
Vi lever på en skör tråd av anständighet ...
Engagemanget för Marine Le Pen lär blir större än engagemanget för den som blir hennes slutliga motkandidat. Få hjärtan kommer att brinna för den som vänstern tycks drabbas av; Manuel Valls. Så är läget i Frankrike. Även där kan valet komma att avgöras av huruvida det blir lågtryck eller inte.
Invandring. Människor på flykt. Kulturkrockar. Det är det som sägs vara grogrund för missnöjet, grogrund för Norbert Hofer, Marine Le Pen och Jimmie Åkesson. Särskilt måna om att peka på den orsaken är de liberaler som med emfas försvarar den ekonomiska modell som skapar prekariat och reducerar människor till kuggar i det ekonomistiska hjul som slungar ut de olönsamma och omfamnar de redan omfamnade.
Jag hävdar inte att snabbt växande befolkning och kulturkrockar är lätthanterat. Men jag hävdar att de blir så mycket svåra att hantera när EU-konceptet värnar mer om frihet för kapital, varor och tjänster än om människors grundläggande trygghet.
Tanken med EU var å ena sidan idealistisk och god, fred skulle byggas i ett Europa söndrat av krig. Det första steget blev Kol- och stålunionen. Råvaror som för vapentillverkning skulle ställas under överstatlig kontroll.
Det andra steget är inte lika idealistiskt. Det initierades 1954 i den lilla holländska staden Oosterbeek. Det byggde på att förhindra det man kallade fragmentering i Västeuropa. Delmarknaderna var små. Självständiga stater som försvarar sig med valutaregleringar och ställer olika krav på varor utifrån egna värderingar försvårar de större bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt skulle skapa tillväxt, modernisering och effektivisering.
De fyra friheterna föddes ur detta. Frihet för varor, tjänster, kapital och personer. Den sista friheten innebär frihet för personer att resa fritt och uppehålla sig tre månader i en annan medlemsstat – liksom att försörja sig i vilket medlemsland en vill. Men den kom också att innebära ett system där arbetsmarknaden blev allt större så att människor kan styras bort från sina familjer för att jobba i länder där man för tillfället behövs.
Det är baksidan av systemet som aldrig blev balanserat genom en social dimension. En sådan är ett hinder för kvartalskapitalismen.
Så länge EU inte förmår bygga sociala regelverk som balanserar kapitalets frihet så kommer tilliten till unionen att minska och möjligheten för sådana som Marine Le Pen, Norbert Hofer och Jimmie Åkesson att öka.
Men om detta vill liberaler, som inte förstår att frihet för kapital inskränker friheten för människor, tala. De är därmed extremhögerns bästa valarbetare. Vars insats gör att ett lågtryck med storm och regn kan avgöra EU:s framtid.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
