Ja, vad ska man säga om Gotlandsliberalernas vägran att delta i en minnesmanifestation för kristallnatten om de inte samtidigt får uppmärksamma stalinismen? För det första att de i sin iver att positionera sig i mitten faktiskt hamnar i samma klubb som radikalhögern, SD var det enda övriga parti som inte deltog i manifestationen. För det andra att de gör en riktigt kass samtidsanalys. Det pågår en kamp här och nu, där högerextremism vinner mark i land efter land, som gör antifascismen livsviktig.
Kampen mot stalinismens arbetsläger känns just nu, i Europa, inte riktigt lika akut. Rätta mig gärna om jag har fel.
Och för det tredje, att trots att några av Gotlandsliberalernas partikamrater har kritiserat agerandet, så säger det ändå något signifikant om liberalers självbild i stort. Jan Björklunds linje i valrörelsen var att positionera sig mot V och SD. Annie Lööf säger sig vilja ”hitta seriösa regeringsalternativ mellan de sex partier som finns mellan ytterlighetspartierna”. Förhållningssättet är symptomatiskt för en liberalism som tar sin egen mittenposition, som en demokratisk garant. Men ”mitten” (som just nu är väldigt långt högerut) betyder inte demokrati.
Tankefiguren att anti-demokratin finns på den politiska höger-vänsterskalans ytterkanter har aldrig varit sann.
En mer sanningsenlig ideologianalys är den att alla ideologier kan delas in i en demokratisk och en antidemokratisk gren. Anti-demokratin kan alltså finnas över hela det politiska spektrumet. Ja, liberaler, jag tittar på er. Liberalismen också. Den demokratiska liberalismen var en viktig kraft i framväxten av Europas välfärdsstater. Den anti-demokratiska har vi sett när ekonomisk liberalism har parats med hårdföra militärdiktaturer, men också i de fall där politisk och ekonomisk liberalism sägs samspela. Just denna form av antidemokratisk, för att inte säga auktoritär liberalism har vi på europeisk nivå levt med i många decennier nu. Åtstramingspolitik har tvingats igenom av icke-valda teknokrater, marknadens spelregler har skrivits, under stort hemlighetsmakeri och noll demokratisk insyn, in i handelsavtal, i stället för att beslutas om gemensamt.
Precis som förra gången Europa stod på randen av det nationalistiska slukhålet föregicks det av något. Något den ungerskfödde samhällstänkaren Karl Polanyi skrev om i sitt klassiska verk ”Den stora omdaningen” från 1945. Han beskriver nazismen och demokratins sammanbrott som ett resultat av att marknaden krossade livsvillkoren för miljoner vanliga människor. Polanyi menade att kapitalismen behövde ”bäddas in” i fackföreningar, demokrati och välfärd. Det är denna inbäddning som slitits bort.
De antidemokratiska liberala krafterna, som flyttar beslut bort från folket, krattade manegen för antidemokratiska illiberala krafter. Den ena är orsak, den andra verkan och här står vi nu. Historien tog slut, marknadsliberalismen fick företräde framför människors frihet och välfärd, och i detta politiska vakuum svepte auktoritära krafter in.
Liberaler, om ni vill vara demokrater, behöver ni erkänna att det finns konflikter mellan kapitalism och demokrati. Att ekonomisk liberalism och politisk liberalism inte är en friktionsfri kombination, utan att den förra gör våld på den senare. När marknader ska expandera måste fackföreningar, solidaritet och kollektiv sammanhållning – ingredienser livsviktiga för en fungerande demokrati – pressas tillbaka. Den ekonomiska liberalismen kan inte expandera utan att det skadar demokratin.
Men också det omvända är sant, verklig demokrati kommer oundvikligen att sätta krokben för kapitalets expansion. Det är därför ekonomin har behövt avdemokratiseras, och i denna process har liberaler alltid ställt sig på kapitalets sida och inte demokratins.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.