Vad är upplysning? Frågan ställdes av filosofen Immanuel Kant för mycket länge sedan och han svarade: ”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning.”
Det går förstås att invända mot allt möjligt i Kants klassiska formulering. Den sitter till exempel fast i en individualistisk syn på kunskap, tänkande och frigörelse när han avfärdar behovet av någon annans ledning: Goda lärare är oftast en förutsättning för lära sig att tänka själv och att tänka förutsätter alltid att man tänker på något och detta något får vi oftast från andra människor än vi själva. I ett forskarkollektiv, i diskussionerna i en förening vi är med i eller i de samtal vi i vardagen för med andra. All upplysning är social.
Att okunnighet och omyndighet skulle vara självförvållad är heller inte särskilt sant: Makthavare har ofta velat hålla befolkningar i okunnighet. I det tidiga 1800-talet kunde Esaias Tegnér slå fast att utbildning inte är bra för bönder – det gör dem bara till ”bondadvokater, boutredningsmän, lagläsare, tidningshjältar, med ett ord det sämsta en svensk bonde kan vara, halvbonde, ett slags gränsbo mellan högre och lägre samhällsklasser, utan kraft och lust till sitt eget yrke och i ständig orolig ävlan att höja sig därutur”.
En reaktionär filosof som Friedrich Nietzsche avskydde all slags folkbildning och arbetarbildning eftersom det bara kommer att gynna socialismens omstörtande krafter. De borgare som i våra dagar motsatt sig att även yrkesutbildningar på gymnasiet ska kunna ge möjlighet till högskolestudier är ett nutida uttryck för det. Jan Björklund brukade ogilla att ”yrkeseleverna ska läsa mer teori”. Det är Esaias Tegnérs gamla linje. Upplysning är inte bra för allmogen.
Men trots alla reservationer finns något oavvisligt i Kants klassiska formulering om att tänka själv, att inte göra sig beroende av irrationella auktoriteter och traditioner. Inget kunde låta mer självklart. För mig är upplysningsidealen därför självklara. Jag tror att människor befrias av kunskaper. Jag tror att alla samhällen är betjänta av ett stort mått av teknikoptimism. Jag tror att vilken människa som helst kan förstå vilken annan människa som helst, även om det kräver ansträngning. Jag tror att den mänskliga hjärnan fungerar likadant över hela världen och i alla sociala skikt. Jag tror att män och kvinnor lever på samma planet och inte på olika. Jag tror till och med att det går att förstå mycket av vad andra arter än vår egen känner och gör. Jag tror att samhällen kan förändras därför att det är människor som skapat dem.
Jag har alltid misstrott den identitetspolitiska hållning – vare sig den återfinns till höger eller vänster – som tenderar att hävda att en vit man aldrig kan representera en svart kvinna i politiken eller tvärtom, att en svart kvinna aldrig kan representera en vit man i politiken. Jag tror på universella värden och att det aldrig kan vara exempelvis ”svenska” värden vi ska kämpa för: Vi ska kämpa för att de universella värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet är starka i Sverige och i alla andra länder.
Det enkla svaret på vad upplysning är, är denna: Först tar vi reda på hur det förhåller sig med saker och ting och gör det så objektivt som möjligt och sedan väljer vi att kämpa för realiserandet av de universella värden och idéer som vi förknippar med upplysningstanken.
Idag befinner vi oss emellertid i en värld som tycks röra sig allt längre bort från de där enkla upplysningsidealen. Det går en enorm våg av konservatism över planeten där det alltmer blir så att människor är långt mer intresserade av att bekräfta och förstärka de åsikter man redan har än att ständigt pröva dem.
I en digital värld är var och en av oss bara några knapptryck bort från att få vilken idiotisk ståndpunkt som helst bekräftad. Faktaförnekare ställs mot faktaförsvarare och till och med den dualismen är ofta ett uttryck för en upplysningsfientlig tid: Enskilda, isolerade fakta görs heliga. Eller vanhelgas. De etablerade skiktens faktakoll och de missnöjdas faktarevolter göder varandra. Bägge klamrar sig fast vid fakta, som om de vore en helig Graal. Inte ens Kant skulle nog ha gillat det.
Oktober. Jag hör nu på radion att medicinpriset getts till biokemisk forskning kring hur celler känner av syre. Och när jag hör det syresätts även jag.
