En fanklubb.
Partiet säger hoppa, ledarsidan hoppar.
Låt oss istället diskutera Aftonbladets politiska kommentator, Lena Mellin.
Rivig. Folklig. Skriver för de många.
Decennier av erfarenhet, kvällstidning ut i varje fingerspets. Hårda nypor. Ulf Kristersson (M) är en gnällspik. Stefan Löfven (S) saknar den rätta glöden. Ebba Busch (KD) är sin egen värsta fiende. Per Bolund (MP) kan inte vara rolig. Jimmie Åkesson (SD) kan bara svartmåla, kan bara missnöje. Nyamko Sabuni (L) utstrålar desperation.
Det här är journalistik för fikarummen. Pang på. Inga krusiduller. Inga intellektuella utsvävningar. Inga likheter med stroppig morgontidning. Alla ska med, då måste det svänga.
Lena Mellin blir också läst av många. Som politisk kommentator blir hon den röst – Aftonbladets röst – som filtrerar händelseutvecklingen, och dess centrala aktörer, för en miljonpublik.
Ingen partiledare kommer undan. Men det är en enda partiledare som drabbas av konsekvent ringaktning.
Lena Mellin har problem med Nooshi Dadgostar (V).
Stora problem.
Upprörda vänsterpartister tycker att det handlar om mobbning. Vad lojala partister anser om kritik är sällan en kompass att följa, inte om du vill hamna rätt, men angreppen är även för mer objektiva bedömare så rabiata och hätska att det börjar komma reaktioner.
Min kollega Sam Linderoth, Dagens ETC:s webbredaktör, samlade ihop Lena Mellins rubriker om Nooshi Dadgostar i en tweet. Den är rätt talande.
Man kan nästan urskilja ett mönster här. pic.twitter.com/Ju9U4c11PO
— Sam Linderoth (@SamLinderoth)
June 21, 2021Det här är inte en kommentator som gör sitt jobb.
Det här är en personlig beef.
Något skaver i Lena Mellin om hon så bara skymtar Nooshi Dadgostar.
Det började redan när Vänsterpartiet skulle välja ersättare till Jonas Sjöstedt. Ulla Andersson vore lämpligast, menade Lena Mellin. Absolut inte Nooshi Dadgostar. För tunn parlamentarisk kompetens (suttit i riksdagen sedan 2014). Noll pondus. Och ingen vet vem hon är. En märkligt förminskande text.
I och med regeringskrisen har Lena Mellin växlat upp.
”Vänsterpartiet vill fälla regeringen för hyror i hus som ännu inte är byggda. Nooshi Dadgostar hoppas på det. Andra tycks tro på hennes märkliga löfte”, skriver hon 10 juni, och tillägger:
”Den här striden kommer hon att förlora precis som Jonas Sjöstedt fick backa från las-hotet.”
Lena Mellin kastar sig över Nooshi Dadgostar snarare än sakfrågan, marknadshyror, fastslagen i januariavtalet, avsedd att lagstiftas till hösten.
"Alltihop är otroligt löjligt. Direkt ovärdigt, skulle jag säga.”
14 juni är Lena Mellin fortsatt övertygad om att Nooshi Dadgostar gör bort sig.
”Idén är huvudlös. Agerandet är omoget. Dessutom ligger ett misslyckande snubblande nära.”
Och:
”Hotet om att fälla regeringen kan bli en förtroendechock för Vänsterpartiet. I negativ bemärkelse.”
Redan dagen därpå:
”Nooshi Dadgostar sätter sin framtid som partiledare på spel genom sitt vettvilliga ultimatum till Stefan Löfven. Det är en kamp hon inte kommer att vinna. Däremot riskerar hon att reduceras till en opålitlig bifigur som ingen vill ha med att göra.”
Och:
”Nooshi Dadgostar gav ett stundtals förvirrat intryck under sin presskonferens.”
Och:
”Vem kan i fortsättningen lita på att hon gör ansvarsfulla överväganden? Inte många.”
Och:
”Riksdagen är inte, vad än Nooshi Dadgostar tycks tro, en lekstuga… Inte dadda, hink och spade.
Och:
”Jag finner inte ens en antydan till sans och vett i detta. Bara förvirring.”
18 juni, bara dagar kvar till misstroendeomröstningen.
”Nooshi Dadgostars försök att fälla regeringen är utan tvekan det snurrigaste jag varit med om hittills. Ingenting hänger ihop.”
Och:
”Rena snurren.”
Och:
”Vi lever i uppochnervända världen.”
20 juni, dagen för misstroendet:
”Nu vill Nooshi Dadgostar fälla regeringen för att de gör som hon vill. Helt galet, skulle jag vilja säga.”
Och:
”Trots att Vänsterpartiet alltså får som de vill, efter en verklighetsanpassad tolkning av de fantasier som Dadgostar representerade, säger hon alltså nej.”
Och:
"Snurrigt. Befängt. Galet. Det är de mest adekvata orden för att beskriva det som nu utspelar sig i svensk politik.”
Visst blir det tydligt.
Det här är inte kritik.
Det är något annat.
Det är ett slags inbäddat karaktärsmord som pågår i realtid i Sveriges största tidning. Nooshi Dadgostar – som hos Lena Mellin blir ett med sin politik – är oerfaren, huvudlös, feg, löjlig, ovärdig, opålitlig, snurrig, befängd, galen, förvirrad, sanslös, barnslig, ansvarslös, vettvillig.
Lena Mellin avskyr Nooshi Dadgostar.
Hon tar varje chans. Som när hon bjuds in till SVT för att kommentera. Nooshi Dadgostar saknar talets gåva, säger hon. Det är illvilligt, det är oprofessionellt.
En briljant analys efter hon precis blivit överröst med beröm både från höger och vänster för sitt tal.
Lena Mellin: "Nooshi Dadgostar har inte talets gåva pic.twitter.com/ljEcgE6SAf
— Tobias(@t0_bi_as)
June 21, 2021Politiker ska tåla mycket, det ligger i uppdraget.
Men inte den här sortens förföljelse och billiga njurslag.
Det gäller Nooshi Dadgostar, det gäller även för andra partiledare, oavsett om de finns till vänster eller höger.
Konsekvensen blir denna, att när Lena Mellin så tendentiöst och återkommande stänker galla över Nooshi Dadgostar så blir det med Aftonbladet som avsändare. När hon avskyr så avskyr även tidningen. Hon är politisk kommentator. Hon är tidningens representant.
Ofattbart nog låter tidningen henne hållas.
Som en lärare som vänder bort blicken när mobbaren förrättar sitt värv.
Aftonbladet borde agera.
Lena Mellin borde själv läsa igenom vad hon skriver och ställa sig frågan:
Varför blir jag så extremt triggad av just Nooshi Dadgostar?
