Privilegierna är avskaffade. Det hävdar Svenska Dagbladets nygamla ledarkrönikör Lena Andersson i sin senaste text. Som bevis för detta för hon fram att alla som har kommit någonstans i livet har ”forcerat inre motstånd, avvärjt frestelser, ansträngt sig”. Och tvärtom, de som kämpar för att få tillvaron att gå ihop i sitt låglöneyrke ”inte insett hälften av vad som måste göras, eller hur det ska göras”. Också uttryckt som att de ”plottrar bort sin tid och sina resurser”.
I Lena Anderssons tjusiga och akademiska text på ledarplats i en av Sveriges största morgontidningar (en position som hon själv har tillägnat sig utan att ha fötts med några som helst privilegier får man anta) döljer sig ett djupt människoförakt. Du bär själv skulden för din fattigdom, för du har plottrat bort din tid. Lena Andersson tar en vän som exempel. När han studerade på en teknisk högskola räknade han matte 40 timmar i veckan. Lena Andersson baxnar. 40 timmar! Hans pappa läkaren räknade inte talen åt honom utan det gjorde han själv. Och när han fick ett bra jobb berodde det på hans ansträngningar och inte på att han är vit, man och född in i övre medelklass. Alla justeringar för att lyfta de som inte lyckas lika bra som Lena Anderssons vän blir därmed en inskränkning av den individuella friheten, friheten att lyckas, enligt hennes logik.
I Lena Anderssons värld är det så enkelt att den som är skicklig på att snickra har snickrat och och den som lyckas bli jurist har studerat. Det gäller bara att inse att man måste anstränga sig.
Samtidigt i verkligheten utanför den borgerliga ledarsidan. Skillnaderna i medellivslängd i Sverige ökar. Idag skiljer det sju år mellan den rikaste tiondelen kvinnor och den fattigaste tiondelen. För de fattigaste minskar dessutom medellivslängden. Enligt Lena Andersson beror alltså detta på att de plottrat bort sitt liv istället för att ägna det åt att räkna matte 40 timmar i veckan.
Privilegierna är avskaffade så kvinnan får arbetarhemmet utan studievana och utan ekonomiska marginaler hade kunnat göra samma val som Lena Anderssons vän och börjat studera på en teknisk högskola. Hade hon bara förstått värdet av att anstränga sig hade hon överkommit hinder som att hitta någon att eventuellt fråga när talen blir för svåra, hittat pengar till en studentlägenhet i storstan, hittat någon som kan skjuta till det där lilla extra när studielånet inte räcker istället för att behöva ägna värdefulla studietimmar åt extrajobb i butiken eller hemtjänsten.
Privilegierna är tydligen avskaffade, så trots att verklighetens siffror säger något annat, står arbetarkvinnan och mannen från läkarfamiljen på samma grund. Trots att statistiken visar att bostadsområde, vilken skola du går på och vilken familjebakgrund du har, har kommit att spela allt större roll sedan 1990-talets nyliberal reformer.
Privilegierna är avskaffade så vi får anta att arbetarkvinnan och mannen från läkarfamiljen har haft samma tillgång till bra mat, sjukvård och givande fritidsaktiviteter. Vi får anta att kvinnan och mannen har fått ägna exakt lika mycket tid åt att hjälpa till hemma med hushållssysslor och därmed har haft lika mycket tid åt sina studier under hela skolgången.
Det är så klart inte sant. Och det blir allt mindre sant. Som tankesmedjan Katalys visar i sin nypublicerade forskarantologi ”Klass i Sverige” så får människor, utifrån vilken klass de växer upp i och tillhör, alltmer skilda liv. (Läs intervju med Daniel Suhonen på Katalys om boken på etc.se och i Dagens ETC imorgon) Det är inte bara så att mannen från läkarfamiljen har fått det lättare att vidmakthålla sina privilegier, det har dessutom blivit svårare för kvinnan från arbetarklassen att ta sig ur en ond cirkel av knappa resurser, bostadssegregation och olikvärdig skola.
Faktum är den vita mannens överklassprivilegier vilar tungt på arbetarkvinnans rygg. Måhända räknade läkarsonen matte 40 timmar i veckan när han studerade. Men vem städar hans hem när han är på jobbet? Vem lagar maten? Vem hjälper hans barn med läxorna? Manegen är krattad för honom med rut-avdrag, läxläsartjänster och gig-jobbande matbud som han med sin fina lön och sina jobbskatteavdrag lätt kan betala för. När hans 40-timmarsvecka på kontoret är över kan han gå hem och ägna sig åt personlig utveckling.
När arbetarkvinnan lämnar städjobbet väntar mera städning, matlagning, handling, tvätt, läxläsning och oro för om pengarna räcker månaden ut. Måhända tänker hon när hon står med disken efter barnens läggning att om hon bara ansträngde sig lite mer, jobbade lite hårdare istället för att plottra bort sitt liv, så skulle allt vara annorlunda.
