Jag stirrar på det där fotot, men det går naturligtvis inte att se någon världshistoria i det. Man stirrar och stirrar och försöker urskilja spår i detta ansikte av folkmord på yazidier, slavhandel, avrättningar, stympningar, terrordåd – men naturligtvis går sådant inte att se.

Ett annat foto är det ökända fotot från videon där han utropar sitt kalifat. Jag stirrar även på det – och vet att bakom den bilden anas tusen och åter tusen unga män från alla hörn av världen som gör sig beredda att ta steget in i kalifatets härskaror.

När Abu Bakr al-Baghdadi nu, fem år senare, sprängt sig själv i slamsor efter att ha jagats av hundar i en tunnel finns inget ansikte kvar att fotografera. De sista åren av sitt liv lär han ha lidit av både svår diabetes och skador från bombattacker. 

När nyheten kom att Abu Bakr al-Baghdadi äntligen dött var det inte bara en politisk världsnyhet. De människor i världen som föddes i september 2001, efter attacken på World trade center, har nu genomlevt hela sina liv fram till vuxenheten i skuggan av det oerhörda drama som, i den ena blodiga akten efter den andra, utspelat sig i Mellanöstern.

Chocken som spred sig över Irak och snart Syrien när Islamska statens styrkor med fanorna fladdrande på sina jeepar vällde fram över territorierna och plötsligt, till synes utan motstånd, kunde inta stora städer, fortplantade sig som en enorm gravitationsvåg över hela planeten.

Otaliga döda och mördade i Irak och Syrien och i städer över hela världen där terrordåd i IS namn begåtts – men också ett existentiellt mörker som tätnade och tätnade och ännu inte skingrats.

De senaste 20 åren har, för den som engagerat sig det minsta i politiken, liknat en mörklagd labyrint.

Hur hade världen sett ut om den amerikanska stormakten 2003 hade besinnat sig och inte anfallit Irak? Det går inte att veta. Tanken är inte bara kontrafaktisk – den är totalt orealistisk: USA var så ivrigt att anfalla att man där var beredd att ljuga världen rakt upp i ansiktet om påstådda massförstörelsevapen. Men när den irakiska regimen föll öppnades alla helvetets portar i ett Mellanöstern där de sedan länge redan stått på glänt. Inhemska diktatorer och skrupelfria säkerhetstjänster fanns där före ockupationen men efter att Saddam Hussein besegrats och människor i regimens tjänst massarresterats blev tortyrfängelset Abu Ghraib snart symbolen för de övergrepp som i synnerhet sunnimuslimerna i Irak utsattes för.

I skuggan av de än värre förbrytelser som IS senare skulle begå har det helvete för det irakiska folket som ockupationen utlöste närapå glömts bort. Men när religiösa ledare och före detta irakiska militärer mötte varandra i fångenskapen lades grunden för den mest expansiva terrorrörelse som världen skådat. Förbittring och religiös fanatism, förödmjukelser och hänsynslös revanschism – kombinera det med hunsade men uppenbarligen organisatoriskt kapabla irakiska officerare och grunden var lagd för IS. Och i spåren av det miljoner flyktingar och döda.  

Invasionen av Irak var vår tids definierande geopolitiska händelse. När den religiösa fanatismen exploderade i spåren av denna folkrättsvidriga invasion fick islamofobin i västvärlden en helt ny energi. Det går nog inte att bevisa, men med all sannolikhet bidrog hela denna blodiga händelsekedja i Mellanöstern till att högerpopulismen i västvärlden växte snabbare i styrka än den annars skulle ha gjort. Att motståndet mot den amerikanska ockupationen kunde tolkas som antiimperialistisk, trots att jihadismen är en utpräglat hyperkonservativ militant rörelse, bidrog antagligen till en försvagning av alla vänsterperspektiv: Här fanns definitivt ingen motståndsrörelse att hålla på, trots att den kämpade mot imperialismen.

Vi som i februari 2003 gick i de faktiskt världsvida demonstrationerna – kanske de största som ägt rum – för att stoppa Bush och Blairs planer på en invasion av Irak, anade att ett sådant krigsföretag skulle få episka dimensioner. Vem kunde ens för 15 år sedan ens i sin vildaste fantasi ana att den viktigaste stormaktspolitiska spelaren i regionen idag skulle bli Ryssland? Vem kunde för bara en månad sedan föreställa sig att USA plötsligt skulle överge kurderna? Trots att vi borde ha räknat även med något sådant, det var ju inte så länge sedan USA kunde se mellan fingrarna på gasbombningen av kurderna i Halabja som den dåvarande USA-vännen Hussein var skyldig till.    

Abu Bakr al-Baghdadi är sprängd i slamsor. Men IS lär nog tyvärr bestå under överskådlig tid. Den mörka labyrinten är kvar. Ett ljus i den labyrinten är protesterna mot korruptionen som precis nu pågår i Bagdad. Regeringen svarar med kulor. Men en låga har tänts. Folkliga proteströrelser för social rättvisa är det enda som kan visa vägen ut ur den mörka labyrinten.