Vänstern är och ska i grunden vara en populistisk rörelse, i det att den försöker samla massorna mot eliten, arbetare mot kapitalet. De som sitter på makt i dag räds den typ av mobilisering som har uppnåtts av den populistiska vänstern på flera håll i världen under de senaste åren, och gör därför allt för att utmåla vänstern som en del av etablissemanget. Det område där man ibland faktiskt lyckas är inom kulturen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det är så klart helt befängt. Även om det hade varit så att vänsterradikala var överrepresenterade inom kulturvärldens maktskick, på teatrar, skivbolag, förlag och redaktioner, skulle det inte gå att jämföra med den makt ett fåtal kapitalister innehar när de ställer krav under hot om att flytta jobb ur landet. Eller makten hos den politiska elit som ska representera oss men tjänar två–tre gånger så mycket som en vanlig människa.
Samtidigt är frågan om inte vänstern ibland gör det för lätt för högern. Ett sådant exempel är den gångna veckans debatt om KD:s förslag om ett litterärt kanon, det vill säga en obligatorisk läslista för alla skolelever. Fast egentligen inte själva sakfrågan, utan det som hände när Ebba Busch Thor intervjuades i Aktuellt, och det visade sig att hon själv hade dålig koll på svenska klassiker.
Genast började hela diskussionen handla om KD-ledarens bristande allmänbildning. På olika nyhetskanalers hemsidor publicerades quiz där man kan testa sina kunskaper i svensk litteraturhistoria. På sociala medier visade många, även inom vänstern, stolt upp sina resultat, vilket i sammanhanget inte kan ses på något annat vis än som ett sätt att distansera sig från Ebba Busch Thor. Själv blev jag mest rätt illa till mods, men jag testade ändå.
Jag kunde inte ens en fjärdedel.
Jag är uppvuxen i ett hem där vi hade kanske två dussin böcker i en Billy-hylla som i övrigt mest rymde skolfoton och porslinsprydnader. Min favorit var en faktabok om dinosaurier. Jag slukade den där boken gång på gång, men jag har fortfarande aldrig lärt mig att läsa skönlitteratur för nöjes skull. Jag är knappast ensam.
Detta är så klart lika mycket ett argument för som emot KD-förslaget. Skolan ska väcka läslust även hos barn från hem med mindre studievana, men måste alla läsa samma sak och vem ska i så fall besluta vad som ska ingå i en obligatorisk läslista?
Det som vänstern måste fundera över är dock inte främst sakfrågan, utan fokuset på Ebba Busch Thors misslyckande. Det kan så klart vara ett effektivt sätt att skina ljus på den politiska aspekten, men är det verkligen så det har använts?
Vi måste nog erkänna att vi främst har ägnat oss åt att göra narr av Ebba Busch Thor. Och vem vill identifiera sig med vänstern om vi så lätt faller in i att distansera oss från alla som inte har läst svenska litteraturklassiker?
Ironiskt nog är det nog så, att när KD-ledaren tvingas erkänna att hon inte vet vem som skrev en 130 år gammal bok är det många som ser sig själva i henne. Trots att hon står i en tv-studio på bästa sändningstid, som en sann representant för den politiska eliten.
