Men vi satt inomhus och såg kvällssolen värma andra människor, någon annanstans. För vissa som en illustration av våra uppväxter. Vi pratade om att växa upp med föräldrar som vill – men inte kan. Om hur den eller de som du är som mest utlämnad till under livets första år inte riktigt orkar, inte förmår. Om missbruk, arbetslöshet, psykisk sjukdom och socialt utanförskap. Om fattigdom. Vissa hade samtliga erfarenheter i bagaget, andra av oss någon eller några. Men framför allt pratade vi om skammen.

Varför är problem i en familj du inte har valt att födas in i så fruktansvärt svåra att beröra? Varför bär vi som vuxna vidare på skammen som ett glödande ok på våra axlar? Och vilka blir konsekvenserna?

"Jag har sprungit så fort jag har kunnat åt andra hållet utan att se tillbaka, har varit så rädd för att hamna där de är."

"Ofta funderar jag på vad som är värst – att klippa banden helt eller ändå ha kontakt, trots att jag fortsätter att bli sårad."

"Det var bra för mig att lämna min hemstad, men jag känner sådan skuld och oro för mina syskon som är kvar."

"Jag kan drabbas av ett överväldigande behov av att stå upp för barnet i mig, för att jag inte kunde det då."

Vänsterorienterade politiker pratar mycket om vikten av att kunna göra en klassresa. Och i teorin har vi gjort det ekonomiskt möjligt i Sverige med gratis högre utbildning, generösa studielån och generella socialförsäkringar. Vad som pratas mindre om är vad som händer med dem som lämnas kvar. Eller vad som händer med de anhöriga som fysiskt lämnar sin bakgrund men som aldrig lyckas göra det känslomässigt.

Hur blir livet för de unga kvinnor som från tidig ålder har fått agera terapeuter, socialsekreterare, hälsokonsulter, boendestödjare, ekonomiska rådgivare och fått bära förtroenden och hemligheter som inte barn ska behöva göra? För detta är ett ansvar som ofta flickor och unga kvinnor tar på sig.

Vi var i gruppen rörande överens om en sak. Det har hjälpt oss alla att inse att många av de problem som har präglat våra uppväxter är strukturella. Jag brukar säga att politik är den bästa terapin och ingenting kunde vara mer sant när det gäller anhörigskammen. 

Vi bestämde oss också kollektivt att nu får det vara nog. Nu slutar vi tiga, nu slutar vi känna en skuld och skam som inte borde vara vår att bära. För bakom våra polerade Instagram-ytor är vi många som bär omkring på denna skam och tror vi är de enda i världen.

Sedan börjar vi kräva en rimlig anhörigpolitik.

Alla barn borde tidigt få obligatoriska träffar med en psykolog i skolan, precis som vi mäts och vägs. Pojkar i dysfunktionella hem blir ofta utåtagerande, fråga varför. Men fråga också de duktiga flickorna, mangla dem, låt dem inte komma undan. För flickor som från ung ålder får ta ett för stort ansvar blir ofta  just det – duktiga. Alltför duktiga.

Ta hand om de anhöriga som lämnas kvar. Med stark välfärd, arbetsmarknadspolitik, insatser mot psykisk ohälsa, mot missbruk. För även om skammen och skulden kan lätta från våra axlar blir vi anhöriga aldrig fria om inte de vi lämnade bakom får en värdig tillvaro.