Länge har normen varit att slänga och, i den mån det går, att återvinna – antingen genom energiåtervinning eller genom ren materialåtervinning. Det är vad som fint kan uttryckas som ”down-cycling” – sakerna som slängs förvandlas till något som har ett väsentligt lägre värde än vad det ursprungligen hade.
En soffa är helt enkelt mer värd som möbel än som den energi som kan alstras när den bränns, eller det råmaterial som kan tas fram om den delas upp i små fragment.
Den cirkulära ekonomin visar på hur sopor har ett egenvärde och kan genomgå flera olika steg innan de bränns eller materialet återvinns, vilket leder till minskad upptagning av nya material från jordens olika naturresurser. Tanken är enkel – i första hand ska en produkt användas, i andra hand säljas, i tredje hand göras om, i fjärde hand materialåtervinnas och i sista hand återvinnas som energi.
Det duger inte att låta uttjänta plagg och prylar gå raka vägen från garderoben och tv-bänken till återvinningstationen. Vi förmår betydligt bättre än så. Både som konsumenter och världsmedborgare, men även som kommun och samhälle.
I Eskilstuna har köpcentrumet Retuna vuxit fram, vilket säljer produkter som helt eller delvis är skapat av återvunnet material. Det är ett led i stadens strävan att på allvar omfamna och utnyttja den cirkulära ekonomins kretslopp. Snäppet vassare är dock visionen om en återbruksby vid Norremark i Växjö, en vision som sjösattes och drevs hårt av föreningen Macken, och som numera stöds av Växjö kommun.
Konceptet går i grunden ut på en endaste sak – att innan saker körs ut till återvinningen finns det möjlighet att lämna av dem vid återbruksbyns olika inlämningar. Via verkstäder, målerier och kreativa människors skapande händer ställs föremålen sedan ut i närliggande butiker. I stället för ”down-cycling” har vi nått ”up-cycling” – sakerna som skapas av soporna har ett lika högt, eller högre värde än det som lämnades in. Likt hur second hand-butiker livnär sig på våra donationer, så kommer återbruksbyn dock kräva att vi som samhällsmedborgare tar oss tiden och viljan till att skänka våra prylar till byns kreativa hantverkare snarare än att slänga dem i återvinningen.
Viktigt är dock att Växjö ser återbruksbyn för vad den borde vara – en normbrytare som ska förändra folks vanor och syn på sin konsumtion – och inte i främsta rummet en vinstdrivande verksamhet som ska generera skatteintäkter.
I stället för beskattning och höga hyror ska entreprenörer och föreningar som vill göra skillnad mötas av ekonomiska bidrag och subventioner. Och i stället för att använda det stora kommunala maskineriet och kväva de enskilda aktörerna ska små, lokala förmågor få träda fram, däribland de sociala företag som har varit avgörande för hela tanken med återbruksbyn.
Likt Eskilstunas köpcentrum Retuna så ska Växjös återbruksby vara en inspiration för andra att ta efter. En ensam kommun kan inte göra allt, men som tydlig föregångare och ledare i omställningsarbetet kan Växjö spela en viktig roll för att åstadkomma en förändring i hur vi svenskar ser på konsumtion och skräp.