Svalorna for in och ut under ladugårdstaket och ovanpå blänkte långa rader av solpaneler. Han vars namn betyder bonde läste nöjt av mätaren och slog fast att den gamla kåken är självhushållande.

Nån mil bort har ETC en än större samling i bergen som får hushålla elen åt dem som inget eget tak har.

Det är något mycket tillfredsställande i att se resultaten av en positiv insats. Kravbananen är godare än den kravlösa, än godare är ett solvarmt sött aromaäpple från trädet.

Grön i ansiktet av lantisromantik ännu? Sorry.

Hemma på min gata i stan susar ännu bara helt vanlig kollektivtrafik – om vi inte låtsas om att spårvagnar är exotiska på andra ställen. Tänk vad skönt att slippa hålla andan när man passerar bussens baksida. Att kanske kunna bo vid en gata och märka hur bullret minskar, lugnet ökar och smutsen inte måste torkas från fönsterbrädet lika ofta. Norrtälje var först med enkom elbussar, större städer som Göteborg tar en liten linje i taget framåt. Det går inte så fort, men det tar sig.

Vi behöver fler saker att se fram emot. Nya snabba tåg. Nya fina bostäder som inte tär på jordens resurser. Nya, eller väldigt gamla, sätt att odla vår mat på och nya vägar för att dela på det vi inte behöver jämt.

Max Jerneck, forskare vid Handelshögskolan, har under vintern debatterat för att den ödesmättade diskussionen om att klimatet går åt helvete måste kompletteras med en innovativ om satsningar på sådant som också kan ta oss framåt.

Det är så ruskigt svårt att veta det man inte vet, vilka innovationer som behöver mest stöd lämnar jag till respektive fält, må det vara tekniskt, biologiskt eller ekonomiskt. Men Max Jerneck har rätt.

Tänk om vi skulle kunna flytta tävlingsinstinkten till nya områden! En och annan obrydd statuskapitalist har skaffat sig en Tesla istället för nån dieselslukande motorvägshaj. Well played Elon Musk, din tokfrans. Mina egna morgnar hade ljusnat lite i vintermörkret om det inte vara så hjärtlöst trångt i kollektivtrafiken, en får trösta sig med att det är ett poppis ressätt i alla fall.

Ekomaten är en statussymbol som ibland kostar hutlöst mycket mer än den ”vanliga”. När ska vi vända på det? Straffskatta utsläppstung mat och subventionera ekologiskt närproducerad om så krävs.

Etiskt producerade lyxkläder är redan hippare än snabbmodet, tänk när återvinningsstationen kan placera textiliebingar mellan glas och papper. Och det rena dricksvattnet borde vara just det, vi kan tänka lite smartare när vi bara behöver spola undan saker.

Det här inte innovativa grejer längre, men en gång var de det. Nu måste de upp i skala och det kräver politiska beslut.

Miljöpartiet nådde framgång i EU med sitt tågförslag som ska underlätta tågturismen. Gött. Kanske kan hamnstadsromantikerns drömresa till Marseille slippa kosta fyra gånger så mycket med tåg som med flyg inom en överkomlig framtid. Resan till Bergen var drömsk både på grund av landskapet vid sidan av rälsen och det gentila priset, som det gamla oljelandet subventionerat med råge.

Allt går om morötterna är de rätta, kanske ser de lite annorlunda ut bara. Att våra barnbarn ska ha ett trevligt klot att bo på är ändå ett indirekt passivt hot. Uppenbarligen är vår art för bra på att sticka huvudet i marken för att ta åt sig – och de som faktiskt vaknat är nära depressionen.

I tidningen brukar vi försöka rapportera om innovationer, slå fast att vi kan, jobba på att hålla hoppet uppe. Sverige klassas som innovativt i europeiska mått.

Tänk om vi kunde få mer politik som vågade ta fler obekväma beslut med morötter i den andra vågskålen och mer omfördelning till framtida lösningar. Det vore nåt det!