Främlingsfientligheten tilltar. En aggressiv nationalism griper omkring sig. Den har makten i stora delar av världen, från Indien till Ungern, från USA till Filippinerna. I Sverige är det Sverigedemokraterna som sätter agendan.

2010-talet har varit ett dystert decennium. Bara en gång tidigare har jag i mitt långa liv tagit avsked av ett årtionde med samma lättnad. Det var 1980-talet, decenniet då nyliberalismen segrade. Murens fall 1989 väckte visserligen förhoppningar om en förnuftigare värld. Men hoppet slocknade; det bestående resultatet blev nyliberalismens totala seger och inte en ny, klok vänsterrörelse.

Nej, 80-talet var också ett uselt årtionde. 80-talets mest talande slogan löd ”Tänk på dig själv och skit i andra”. Ekonomer från Handelshögskolan i Stockholm uttolkade tidsandan. De fyllde DN:s debattsida med aggressiva artiklar. Och snart intog de själva kanslihuset och förändrade därifrån socialdemokratin till oigenkännlighet.

I dagarna har jag påmints om detta trista 80-tal när jag läst Matilda Gustavssons fina bok ”Klubben”. Det är visserligen ett annat 80-tal, kulturens 80-tal, som utgör bakgrunden till de skandaler som hon berättar om.

Men kultur och samhälle, kultur och ekonomi hänger samman. I kulturen var 80-talet postmodernismens årtionde. Man skulle överge upplysningsprojektet med vad det innebar av förhoppningar om en bättre, förnuftigare värld. Nu var man inne i en ny tidsålder då alla sådana ”stora berättelser” blivit meningslösa och den historiska utvecklingen upplöste sig i ett virrvarr.

I det svenska kulturlivet kom tidskriften Kris med Horace Engdahl som dominerande gestalt att sätta sin prägel på tidens ”diskurs” (för att använda ett av de gängse favoritorden; ideologierna var ju döda).

Kris var en utmärkt tidskrift, full av exklusiva översättningar och skarpa och kunniga artiklar. Den polemiska udden var riktad mot 70-talets samhällsengagerade litteratur och konst. Maja Eklöfs ”Rapport från en skurhink” hade inlett 70-talet, och efter den hade följt en lång rad skildringar från den svenska vardagen och dess orättvisor. Kvinnliga författare och konstnärer hade spelat en framskjuten roll.

Genom Kris och dess många efterföljare slöt sig snart tystnaden kring dem. Nu var det bortvända män som gällde.

Matilda Gustavsson betonar att Kris-gruppen hade romantiken som ideal. (Horace Engdahls första och bästa bok heter ”Den romantiska texten”.) Man formerade sig som ett av de romantiska kollektiven kring år 1800. Den stora förebilden var Jena-romantikerna med bröderna Schlegel som nyckelfigurer. Friedrich Schlegels ”Fragment” i svensk översättning utgjorde ett paradnummer i tidskriften. Det ofullbordade, det sönderbrutna fångade den splittrade verklighetsbild som enligt Kris präglade den nya tiden.

Och intet ont om romantiken så långt. Jag har själv sysslat mycket med den och menar att den behövs som ett komplement till upplysningens sträva och lätt lite hårda ljus. Romantiken hyllar innerligheten och fantasin, båda nödvändiga för ett rikt liv.

Men det finns också en sida av romantiken som är mer motbjudande: kulten av geniet. Den som betraktas som geni anses tillhöra en exklusiv elit. Det är nästan alltid en liten krets som utnämner varandra till genier, och är kretsen lyckosam sprider sig föreställningen bland kulturellt intresserade.

Matilda Gustavsson beskriver hur Horace Engdahl och Stig Larsson utnämnde varandra till genier och blev trodda. De behövde också ett komplement och det blev Jean-Claude Arnaud. Inte ett geni, men en storartad gentleman enligt Engdahl.

Vad denne gentleman ägnade sig åt år efter år vet vi nu (och många visste det långt tidigare, men teg).

1980-talets romantiker passade som hand i handske för den tid då nyliberala ekonomer tog makten i samhället. De störde inte deras kalkyler och hade inget att säga om deras vinsthunger. De rörde sig i en sfär högt ovanför de flesta människor.

Hur är det idag då, då det eländiga 2010-talet övergått i ett förhoppningsvis bättre 2020-tal? Idag härskar ännu nyliberala ekonomer, men de kompletteras av fördomsfulla nationalister.

Det finns många samhällsengagerade författare och konstnärer idag. Ännu väntar vi på den stora romanen (eller dramat, eller dikteposet) om dagens svenska klassamhälle. Men kanske kommer den snart?

Men det självklara komplementet till en tid präglad av till lika delar kall nyliberalism och glödhet främlingsfientlighet är tyvärr inte det engagerade konstverket utan den kultursyn som idag härskar i Sölvesborg. Det är drömmen om en återgång till en harmlös, ”tidlös” Sörgårdskultur, där klasskillnader ignoreras och de som inte anses höra hemma hos oss visas på porten.

Låt oss bekämpa denna dumhetens och inskränkthetens kultursyn!