Men det är viktigt att inte förhasta sig, då ogenomtänkta åtgärder kan skapa värre konsekvenser än själva smittan. Viruset är här, och även om vi skulle ha stängt gränserna för alltid när vi först fick höra om viruset skulle samhällseffekterna av ett sådant beslut varit långt värre än hanteringen av smittan (som också ändå skulle letat sig in till slut). Fokus är, och ska vara, att försöka minska spridningen så att den matchar vår sjukvårdskapacitet.

Och det är bara att erkänna – där har vi brustit. Det är svårt att förvänta sig god pandemiberedskap när vår sjukvårdsstandard redan innan varit nedskuren långt under ens normala behov. I januari kunde vi läsa om hur folk dog i korridorer, bortglömda när för lite personal behövde hantera för många sjuka. Ett av många exempel var hur en läkare själv tog hand om ett 30-tal patienter, flera med pågående hjärtinfarkter, utan att ens ha tid att hämta läkemedel till dem. Det var innan smittan hade kommit till Sverige.

Det krävs inget geni för att förstå att problemen hade varit mindre om vi haft bättre beredskap i vården. Ändå är inte sjukvården i fokus när åtgärderna debatteras. Folk kräver att gränser och skolor ska stängas med minst sagt osäkra konsekvenser för smittspridningen, men opinionen har ännu inte gått i taket för att personalen på Karolinska sjukhuset fortfarande är varslad. 109 läkare och 157 undersköterskor sliter nu i coronapandemin – för att förvänta sig sparken som tack när krisen har lagt sig. Det är både ovärdigt och långsiktigt ogenomtänkt, och det är förbluffande hur väl regionpolitikerna klarat sig utan hårdare kritik i krisen.

Vår regering förtjänar generellt en stor eloge för att de i sina åtgärder lyssnat på experter och velat utgå från fakta, men det genomtänkta har varit bortblåst när enorma stöd till företag presenterats. Hundratals miljarder svenska skattekronor pumpas nu in för att rädda företag, där alla kanske inte förtjänar räddning.

Bland annat har staten gått in för att betala hälften av lönerna efter att Volvo permitterat 20 000 personer, till en uppskattad månadskostnad av cirka 300 skattemiljoner. Volvo har de senaste åren gjort sig kända för att framgångsrikt motarbeta regeringens utsläppskrav, lova miljölöften de sedan inte håller och öka utsläppen genom stora satsningar på törstiga SUV:ar – helt emot rådande klimatkris. I veckan meddelade de, efter annonseringen av skattestödet, att krisen inte påverkar planerna att betala ut minst 12 miljarder till aktieägarna. Är det sådana verksamheter våra skattepengar ska stötta?

Det är inte det enda ekonomiska beslutet som skaver. Att stötta flygbolag med fem miljarder är ett annat exempel. Klokare är initiativet där utbildningsföretaget Novare och Sophiahemmets Högskola erbjuder vårdutbildning till permitterad SAS-personal för att minska trycket på sjukvården. Det är en åtgärd som skulle kunna ge en långsiktigt positiv omställning på riktigt om den gjordes permanent, och är ett exempel på hur vi både kan minska effekterna av en framtida klimatkatastrof och skapa nödvändig krisberedskap. En hållbar omställning på riktigt, alltså, som stöttar arbetare och samhälle snarare än klimatkatastrofala SUV:ar och aktieägare.

Åtgärderna vi gör nu borde inte lägga grund för nya kriser och får inte tillåtas bli värre än själva viruset. Det är ingen tvekan att coronapandemin är på liv och död, men det borde inte få oss att tappa huvudet. Istället borde vi tänka långsiktigt och låta åtgärderna rusta oss för en tryggare och stabilare framtid. Pandemin visar vikten av att minimera framtida kriser – och det är hög tid att vi gör det. En hållbar omställning har redan fått vänta alldeles för länge. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.