Mer än så hann jag inte säga i frågan – det är ett kort program – men det finns verkligen väldigt mycket att säga om den. När programmet var över så fick jag en hel del reaktioner från människor som arbetar i äldreomsorgen som menade att det är ett stort problem i verksamheterna att så pass många är svaga på svenska språket och att man kan hävda det utan att gå några inskränkta ärenden. Så är det: I frågan om språket finns utmaningar som inte kan viftas bort bara för att det är SD som ställt krav på det. Fördumningen inträffar när någon får för sig att ett simpelt språktest skulle kunna lösa problemen.

För mer än ett år sedan, före den pandemi som blottlagt så många brister i äldreomsorgen, kom fackförbundet Kommunal med en väldigt bra rapport om språkets roll i omsorgen (”Svenska språket – A och O inom äldreomsorgen”). Den innehåller bland annat en enkät med runt 900 skyddsombud på arbetsplatserna. Här är några av enkätens frågor och svaren på dem: ”Har språkproblem påverkat medlemmarnas arbetsmiljö?”. 62 % svarar ja på den frågan. ”Leder språkproblem till problem i vård- och omsorgskvaliteten eller patientsäkerheten?” Hela 72 % av skyddsombuden svarar Ja på den frågan. ”Leder språkproblem till problem för den som själv har otillräckliga kunskaper i svenska?” 65% svarar Ja.

Med alla reservationer man alltid kan ha inför enkäter där svarsfrekvensen inte är särskilt hög, så tror jag ändå att det helt klart går att konstatera följande: Språksvårigheter är ett mycket stort problem inom äldreomsorgen. Även Inspektionen för vård och omsorg har konstaterat att språket är en riskfaktor i omsorgen.

En stor andel av dem som arbetar inom omsorgen har idag utländsk bakgrund. Utan dem skulle verksamheterna överhuvudtaget inte fungera. Mina personliga erfarenheter av äldre anhöriga som på boenden haft invandrad personal omkring sig är väldigt ljusa: Som vanligt är det den allmänmänskliga förmågan till empati och vanan vid att vara med äldre och ibland sjuka människor, som gör att en undersköterska är bra på sitt jobb.

Ändå går det inte att komma förbi att språksvårigheter ofta leder till en rad problem: Stressen och arbetsbelastningen ökar för den personal som talar och skriver svenska bra och som mycket ofta måste bistå dem som är sämre på det. Och då ska man komma ihåg att äldreomsorgen idag är full av ändlösa skrivuppgifter och krav på ständig dokumentation, för att inte tala om kontakten med anhöriga. Som Kommunal skriver i sin rapport: Det finns inga enkla jobb i omsorgen.

Det är också viktigt att vara försiktig med den vanligt förekommande idén att hipp som happ anställa nyanlända i omsorgen av integrationspolitiska skäl. Visserligen tror jag benhårt att det bästa för integrationen är att människor kommer in i arbetslivet. Men forskning visar också att det inte räcker – inte sällan stannar språkutvecklingen i ett starkt förenklat språk om läroprocessen inte vidmakthålls. Och den personal som har dåliga kunskaper i svenska kan lätt känna sig utanför och isolerad i verksamheten – vilket försämrar hela arbetsplatsen. 

Det som krävs är ständig vidareutbildning, samt konsekventa och permanenta åtgärder från arbetsgivarna för att så långt det går arbeta bort språkproblemen. Idag finns det ingen samlad strategi hos landets kommuner för hur det ska gå till. Det är olika på olika håll. Särskilt i hemtjänsten blir många hänvisade till ensamarbete. Högre bemanning inom äldreomsorgen är en nödvändig (om än inte tillräcklig) förutsättning för att dessa språkproblem ska kunna bemästras: Då har den som kan svenska bra bättre tid att hjälpa den som inte kan språket lika bra att dokumentera det man gör eller ta del av föreskrifter och läkarordinationer. 

Språktest är något annat: Det innebär i princip att en mycket nervös person placeras framför ett antal frågor på några pappersark. Den som kommer från en miljö där utbildningsnivån är låg missgynnas. Och det är dessutom omöjligt att se hur sådana test ska kunna fånga upp det som i slutändan är allra viktigast för brukarna på boendena och i hemtjänsten: Förmågan att tycka om dem de ska hjälpa och vårda. Att trösta en människa med demens handlar väldigt mycket om att ordlöst bry sig om den som lider. Inte heller ska man glömma bort att den som har ett annat modersmål än svenska och lär sig svenska har en viktig resurs: Att hantera flera språk.

Språkfrågan får inte bli något som nationalisterna gör till sin sak. Den måste ses i hela sin vidd. Den måste erkännas som ett stort problem i äldreomsorgen, men åtgärderna för att minska problemet får inte begränsas till några exkluderande språktest. Det finns inga genvägar förbi följande: Mer resurser! Högre bemanning! Bättre svenskundervisning på vårdutbildningarna! Arbetsgivare som tvingas bry sig om frågan och ständigt fortbilda personalen!