Ledare: Låt inte kvinnovåldet bli en privatsak

Jag hör skriken genom ventilationstrumman. Eftersom jag sitter koncentrerat med en tenta är jag först tveksam till vad jag egentligen hör. Kanske är det en film?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag öppnar ytterdörren och hör det ännu starkare. 

Ett helt vanligt hus i en helt vanlig stad, i världens mest jämställda land. 

Till slut stiger jag ut i trappan och börjar undersöka dörrarna på alla våningarna, står still utan att andas och försöker lyssna efter ljud tills jag lokaliserar ursprungskällan, en lägenhet på bottenplanet.

Jag följer ljudet fram till dörren och börjar banka hårt.  

Efter någon minut öppnas dörren av en kvinna, nej en ung flicka, i svart bomullsklänning och strumpor. Rödgråten, svettig flammig och skakande tittar hon på mig. Jag frågar om hon är okej, om han har gjort henne illa och ber henne mjukt att stänga dörren efter sig och följa med mig.

 Vi tar hissen upp. Jag i mjukiskläder och rufsig tofs, hon i sin tunna klänning och strumpor. 

Jag lånar henne lite kläder, en varmare tröja, ett par byxor och yllestrumpor. Hon berättar långsamt om den psykiska och fysiska terror som hon lever med dagligen, om hur hon hålls som fånge i samma hus som jag själv bor i. 

Fortsättningen på historien är dyster. Samtal till flera skyddade boenden i regionen som är överfyllda och har väntelista. Ett polisbesök där den storväxta polismannen konstaterar att hon och hennes våldsamma och misshandlande partner har "bråkat" och att det så klart är olyckligt men inte olagligt. 

Hennes blick när hon inser att ingen hjälp finns att få. 

Jag kan inte beskriva känslan av sorg när hon går tillbaka till honom. Jag gråter och ser de kläder hon har lämnat kvar utanför deras dörr. En tjock tröja, ett par byxor och yllestrumpor. Jag flyttar strax efter det. 

Nyligen såg jag henne och några år har gått. Det mjuka ansiktet ser blekare ut, mer spänt. I händerna har hon två små barn. Hon slår ner blicken när hon ser mig, det är som om min närvaro påminner henne om något hon skäms för. Jag tänker på hur hennes ofrihet nu riskerar att bli permanent. 

 I fredags var jag på konsert på Mejeriet, med grammisvinnaren Frida Hyvönen, prisad för sina texter och sina kompositioner och för första gången sedan den händelsen sätter någon ord på vad jag blev vittne till. 

Texten till Fredag Morgon gjorde minnena levande:

"Jag var lättad så jag sväva varje gång något var normalt Det som fanns under din galenskap var varmt och underbart Jag förlät dig och sprang rakt tillbaks i elden Jag var en idiot helt klart Alldeles för hoppfull och lojal Jag blev så nedstämd av att leva på ett minfält Jag kunde inte ens förmå mig att ropa högt på hjälp Man har läst om sånt i böcker, sett på film Men att det kunde hända mig jag kände så fortsatte stänga av".

Årets 8 mars känns dystrare än på länge. En fullblodsgalning sitter i Vita huset, aborträtten ifrågasätts och förlorar finansiering och det faktum att våld mot kvinnor fortsatt ses som en privat fråga gör mig dyster. Men det enda som funkar är kamp och jag önskar att vi inte tappar vår förmåga att reagera på det som inte är okej, inte normaliserar våldet till att bli en privatsak och att vi är där den dagen då kvinnan slutligen reser sig upp och går.