BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det visar sig inte bara i aggressiv politik mot människor som flytt till Sverige, utan även i det interna partistöket. En moderat riksdagsledamot från Skåne som inte kom överens med sin lokala partiorganisation valde i förra veckan att gå över till Sverigedemokraterna. Toppen, då har ju Anna Kinberg Batra och Jimmie Åkesson en sambandsman i riksdagsarbetet.

Mitt i detta haveri för det största borgerliga partiet, som tvingar fram frågan om det alls finns någon allians kvar att tala om, agerar Annie Lööf med anständighet. Hon säger klart och tydligt nej till att samarbeta med SD eller att ingå en regering som lutar sig mot dem. Och hon argumenterar för en generösare flyktingpolitik.

Jag letar upp en DN-intervju med Annie Lööf från december. Det är ord och inga visor från Centerpartiets ledare:

”För drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för – människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det.”

Jag skriver under på varje ord. Men det finns en hake. Centerpartiet valde ändå att ställa sig bakom den asylöverenskommelse som i ett slag gjorde Sveriges flyktingpolitik till en av Europas mest restriktiva. Annie Lööf förklarar att Centern då fick igenom ”viktiga saker som vi drivit i flera år”: en utvidgning av rutavdraget och lärlingsjobb utan kollektivavtal.

Centerpartiet är utan tvekan ett av de mest löntagarfientliga partierna i svensk politik. Få har som den unga generationen centerpartister visat ideologisk fientlighet mot fackliga rättigheter. Så fort en arbetsgivare vägrar att teckna kollektivavtal kommer de springande och hojtar om facket som den stora stygga vargen.

Om Annie Lööf och hennes gäng fick drömma fanns ingen svensk modell, i meningen att spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden avgörs i förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare.

Centerpartiet vill lagstifta om sänkta löner för ”enkla jobb”. De vill inskränka fackens möjlighet till stridsåtgärder och urholka lagen om anställningsskydd. På punkt efter punkt ska makt överföras från de som säljer till de som köper arbetskraft.

Den politiken skulle i praktiken drabba samhällets värst utsatta och sämst ställda – oavsett religion, hudfärg och ursprung. För den som inte kan nätverka sig fram till nya jobb på Linkedin är knappast lägre löner och försämrade fackliga rättigheter svaret på den ständiga ekonomiska osäkerheten. För väldigt många människor är svensk arbetsmarknad redan ofattbart hård.

Osäkra anställningar, deltider och hyvling av arbetstid leder för många – särskilt unga och nyanlända inom service- och välfärdsyrken – till löner under 10 000 kronor i månaden. Före skatt. Det är dessa människor som Centerpartiet ger sig på när de vill begränsa fackliga rättigheter och sänka lönerna.

För alla oss som sympatiserar med Annie Lööfs hållning mot Sverigedemokraterna och i flyktingpolitiken gäller det att komma ihåg detta. Centerpartiet tar helt enkelt inte ansvar för det öppna samhälle de argumenterar för. De skulle, om de fick bestämma, skapa en arbetsmarknad där det är fritt fram att utnyttja människor hur som helst.

Det om något skulle splittra människor och ge förnyad kraft åt högerpopulistiska myter som försöker lägga skulden på människor istället för systemet.

Vad vi än gör, får vi inte låta Centerpartiet komma undan den konflikt mellan arbete och kapital som de ständigt vill avgöra till kapitalets fördel.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.