Det mål som alltmer smygs in i debatten är att de militära försvarskostnaderna ska utgöra två procent av BNP, vilket motsvarar åtta procent av statens utgifter. Pengar som skulle kunna användas till skola, vård, rättskedjan och verkligt försvar av det vi kallar demokrati. Pengar som skulle kunna användas till upprättande av sjukvårds- och räddningsteam som kan stötta människor som drabbats av naturkatastrofer, krig och det som följer när klimatet och andra planetära processer förändras genom människans sätt att hantera vår planet.

Vi står inför ett vägval. Det är så det tycks vara. Antingen gör vi det som den politiska och mediala nomenklaturan vill: rustar upp och deltar i den globala upprustningsspiral som pågår samtidigt som nya konflikter skapas, som till exempel när Sverige närmar sig Nato och ska öva alltmer med USA på svensk mark. Eller också vågar vi nedrusta, vågar ta initiativ för att bli ett land i Europa som bygger säkerhet på helt annat sätt.

Det kan ju verka som rena rama dårskapen, att lägga ner det militära försvaret. Det kanske rent av är rena rama dårskapen. Men. Att fortsätta som nu kan också ses som rena rama dårskapen. Vi laddar upp allt mer för krig, krigsretoriken når ständigt nya nivåer, vi ska vänja oss vid tanken på krig, allt medan medier hetsar genom rubriksättning, bildval och attityd.

Det kan gå överstyr. Medvetet eller ännu troligare omedvetet, av misstag. Någon måste bryta den vanvettsspiral som byggs upp. Varför inte Sverige?

Nej, vi lär inte bara kunna stänga ner regementen, plombera hangarer och skrota uniformera. Men vi skulle kunna tillsätta en utredning, med internationell kompetens, i syfte att på allvar studera hur ett land som Sverige skulle kunna avmilitarisera och använda de frilagda resurserna för konfliktlösning och verklig demokratiutveckling. Med målet att efter ett antal år sjösätta en folkomröstning där vi kan välja mellan att fortsätta som nu eller att helt enkelt bygga ett avmilitariserat Sverige.

Majoriteten kanske skulle välja att fortsätta som nu, för i en sådan folkomröstning skulle de stora partierna stå på den sidan. Men kunskapen om alternativet skulle öka, och vem vet, kanske skulle folket våga välja fred och ickevåld som väg. Det vore modigt, kanske vanvettigt, kanske farligt. Men. Inte mer vanvettigt, inte mer farligt än nu. Bara mer modigt.

Det vi behöver idag är inte tal om krig utan om fred, inte tal om upprustning utan om nedrustning, inte ökande konfliktzoner utan konfliktlösande. Jag hör inget sådant, vare sig från den rödgröna regeringen eller från något oppositionsparti.

Den debatt som förekommer är så inriktad på krigsretorik, upprustning och militarism att till och med Vänsterpartiet gör ett nummer av att man vill rusta upp och Miljöpartiets språkrör meddelar att man är stolta över att kunnat medverka till en statsbudget med ökande anslag för fler Jas-plan, nya regementen och fler militära övningar som med råge motverkar de minskade koldioxidutsläpp som laddstolpar, flygskatt och fler nattåg kan leda till.

Hur vore det om vi kunde få ett politiskt samtal som höll ihop? Eller åtminstone ett samtal om det rimliga i att anslag till vapenköp och växande militär ska bli en allt större del av statens utgifter i en tid när demokratin snarare behöver pengar till fler lärare, fler händer i vård och omsorg, bättre fungerande rättssystem och rejäla klimatinvesteringar. Genom att binda upp oss allt mer vid militära satsningar tar en gökunge plats i budgeten.