Vad står vi inför för valrörelse 2018? Partiledartalen i Almedalen, året innan valet, brukar kunna ge en fingervisning om vilka frågor som kommer dominera under valåret och i så fall ser vi ut att kunna få en valrörelse med ojämlikheten högt på agendan. Nästan alla partiledare pratade om klyftor, ojämlikhet och ett Sverige som dras isär.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Investmentbanken Carnegie private bankings omvärldsstrateg Henrik von Sydow, varnar för just en sådan valrörelse. I år är det valår, och ”risken” för att en ny, återinförd förmögenhetsskatt börjar diskuteras är överhängande, skriver han i ett inlägg på bankens sajt. Det kommer också ny jämlikhetsstatistik från OECD i vår, och om Sveriges ginikefficient (mått på jämlikhet) sticker ut, varnar han, kan valfebriga politiker börja diskutera kapitalskatter.
”Ju mer ginikoefficienten sticker ut under valåret, desto större blir trycket på en mer aktiv fördelningspolitik”, skriver han och rundar av:
”Privata investerare ska vara vaksamma på förslag om nya kapitalskatter valåret 2018.”
Stor ojämlikhet har konsekvenser för allt ifrån utbildning och rättssäkerhet, till hälsa, trygghet och tillit. Ojämlika samhällen tenderar också att vara mer instabila. Studierna om riskerna med ojämlikheten duggar tätt i takt med att den växer. Nyliberala förtrupper som OECD och IMF har börjat varna för den skenande ojämlikheten, liksom allt fler liberala ekonomer, helt enkelt för att de inte kan blunda för att ojämlikheten och kapitalkoncentrationen är systemhotande. Till och med miljardärer har börjat oroa sig för att deras del av kakan blir allt större.
Håller ojämlikhet 2018 på att bli vad feminismen var i mitten av 00-talet? Något alla partier måste förhålla sig till och ha ett svar på. Och tyder det i så fall på ett genomslag eller en urvattning av politiken mot ojämlikhet?
Det första vi behöver göra är att fråga oss vad politikerna menar när de pratar om ojämlikhet. När de nya Moderaterna började prata om utanförskap drog de linjen mellan de som arbetar och de som inte arbetar (oavsett om dessa var sjukskrivna, arbetslösa eller förtidspensionerade.) Övriga borgerliga partier drar också linjen här. Och borgerliga partiers lösningar går också ofta ut på att ösa pengar över näringslivet i form av sänkta lägstalöner, eller sänkta skatter, vilket är att sätta vagnen framför hästen. Det skapar inte jobb, det skapar högre vinster och mer ojämlikhet.
Finansminister Magdalena Andersson (S) älskar att prata om ojämlikhet. Hon vill vara den finansminister som bröt utvecklingen mot ökade klyftor. ”Tänk att 100 personer ska dela på en kaka. Så tar fem av dem halva kakan. De fem som redan är allra rikast. Övriga 95 får dela på resten. Så ser fördelningen ut. Så ser ojämlikheten ut.” Så sa hon i Almedalen.
För det första, nej, så ser den inte ut. Det sitter åtta personer och delar på den ena halvan och åtta miljarder människor på den andra halvan av kakan. Om vi tittar på världen i stort vill säga. I Sverige vet vi inte då vi inte har någon förmögenhetsstatistik sedan 2007. Och för det andra, för att komma åt denna skeva fördelning krävs mer än att skapa jobb.
Hon talar engagerat om ojämlikhet, men brukar runda av med att påminna om att den största klyftan går mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Samma retorik som borgarna. När Stefan Löfven inför valet 2014 adresserade ojämlikheten förklarade han att ”därför går vi till val på en politik för fler jobb”.
Visst är jobbfrågan en del i pusslet, men den ojämlikhet som har galopperat till nivåer där hela det kapitalistiska bygget börjar svaja, är klyftan mellan de som arbetar och de som äger. Det är de rikastes inkomster av kapital som har dragit ifrån, men få insatser riktas mot just denna grupp. Än så länge verkar Magdalena Andersson ha skjutit frågan om kapitalbeskattning på framtiden. Det ska behandlas efter valet, gärna i samarbete med C och L. Och när det handlar om de rikastes skatteundvikande, börjar hon prata moral istället för lagstiftning.
Det finns ett momentum i den här frågan som en bred vänster, med jämlikhet högt på agendan, borde kunna förvalta under valåret. Så länge vi inte köper majoriteten av partiernas förklaringsmodell, att den stora klyftan går mellan de som har och inte har jobb. Så länge vi inte låter dem blanda bort korten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
