Det är alltså nu det är dags att gå till biblioteket och låna en trave gamla diktsamlingar och ha dem liggande på vardagsrumsbordet, på balkongen (under parasoll) eller på uteverandan. Bara att gå till poesihyllorna på ett bibliotek blir ofta en vandring in i ett extra tyst och tankfullt landskap där inte särskilt många sätter sin fot. I bokhandlarna är det värre, där är poesihyllorna ofta ett slags skräpvind som ingen sorterat på länge – man står inför ett slags litteraturens övergivna glesbygd. Men man känner sig fri: Kommers och trender är fjärran!

Poesiläsning en dåsigt varm sommareftermiddag kräver nästan ingenting av dig! På kultursidorna står det numera sällan särskilt mycket om poesi och det som står är ofta så pass snårigt skrivet att få läser det. Paradoxalt nog har det inneburit att en läsare idag kan känna sig oändligt mycket friare att på måfå välja ut ett dussin tunna diktsamlingar i en poesihylla där sekler, kanske rentav årtusenden av text, gömmer sig.

Så man sätter sig ner och tar upp en bok ur den där traven man lånat och läser bara ett par sidor i den och sedan sjunker man in i dvalan. I bästa fall glider man då in i sensommarens fina och billiga litterära retreat. 

På verandabordet slår jag upp den gamle persiske diktaren Sadis Lustgården. Jag har läst den många gånger. Han var, för åttahundra år sedan, en sorts upplyst religiös punkare som drev omkring i Orienten och skrev underbara saker. Men jag läser bara några få rader här och var, för att ge näring åt den slummer som snart väntar: ”Du förvärvade icke Paradiset genom ansträngning; Gud skapade dig i ett paradisiskt lynne.” Hm. Något hoppfullt finns i det där. Eller, mer ilsket: ”Ge ingen nåd åt förtryckaren, varhelst han är, ty barmhärtighet mot honom är tyranni mot världen.”

Och det där räcker! Jag slår ihop den tusenåriga boken. Sadi själv skulle säkert ha nickat gillande åt mitt beteende.

Därefter öppnar jag på måfå Elsie Johanssons debutsamling (hon var 48 år när hon debuterade) och läser minnen från hennes fattiga norduppländska barmdom: ”Jag blev poeten i familjen,/ hur det nu kunde komma sig./ Skriv nånting vackert, sa mamma,/ föresvävad/ sin rumphuggna ungdoms liljevit och ros./ Hon är för jävlig på att dikta, jäntfan,/ sa pappa,/ han behövde all slags stolthet./ Men systrarna stod eniga:/ tro inte att du ÄR.”

Dikten fortsätter lite till. Men det där är tillräckligt för att jag tankfullt ska se upp från boksidan och känna en erfarenhet sänka sig från augustihimlen. Jag behöver inte hålla koll på någon intrig, inte memorera något späckat persongalleri – allt som krävs av mig är att jag öppnar mig på vid gavel för tio rader.

Werner Aspenströms samlade dikter är ingen tunn sak, den är på över åttahundra sidor. Men jag öppnar boken och låter den slå upp sig där den vill – och det är kanske igen slump att boken åt mig väljer en av hans mest kända, och på sätt och vis också mest civilisationskritiska poem, Mätarlarven:

Jag sträcker ut mig från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

Evigheten är alldeles för stor idag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt körsbärsblad.

Ingen expansiv tillväxtnorm där! Mätarlarven lär mig att det bästa jag kan göra för klimat och miljö är att bara sitta här och inte göra ett förbannade dugg. Och sedan stänger det väldiga verket sig självt och gömmer mätarlarven.

Att tankspritt bara bläddra i diktsamlingar och läsa det som kommer för ögonen är att för en kort stund stänga ute hela det förbannade informationssamhället som oavbrutet väller över en. 

Jag vet inte om Marit Kaplas bok om byn Osebol i Värmland bör kallas för en diktsamling, den är något annat även om texterna där byborna talar är uppställda med brutet radfall. Men även där inträffar det: Några rader når mig som inte lämnar mig:

Jag har blivit van vid rymd. 

Både inne och ute.

Friheten och rymden

och sen människorna…

Du har inte människor omkring dig här,

utan individer.

Man kommer varandra närmare.

Jag har mycket annat i min boktrave. Men jag menar att det här är ett underbart sätt att läsa böcker på: Kravlöst, fritt, bortom alla trender och all kommers och därför faktiskt också politiskt. Det är motsatsen till att konsumera böcker. Det är en enkelt genomförbar liten augustiutopi.