Först kom det där med karriärtjänster i skolan. Det var dåvarande skolminister Jan Björklunds (L) idé. Särskilt meriterade lärare skulle få extra lönelyft. Men hur välja ut de skickligaste lärarna? Då skapades snabbt en marknad där särskilda privata meriteringsföretag kunde anlitas av kommunerna för att göra det svåra, för att inte säga principiellt omöjliga, jobbet att skilja sämre och bättre lärare från varandra. Alltså, pedagogik utlagd på marknaden.
Jag skrev om karriärtjänsterna i Dagens ETC redan sommaren 2014. Jag hade då talat med lärare som var mäkta upprörda över att de nya karriärtjänsterna skulle skapa – och redan hade gjort det – nya hierarkier på skolorna och fysiskt kännbara spänningar i lärarrummet mellan de utvalda och de icke-utvalda.
Några tusenlappar mer i månaden öppnade mentala avgrunder inom en yrkeskår som har allt att vinna på att samarbeta.
Många minns säkert tv-serien Klass 9A som skildrade en klass i Johannesskolan i Malmö som skulle tas om hand av så kallade superpedagoger, influgna från alla landets hörn för att ta itu med en förslöad klass. Den sändes 2011 och var ett tidigt tecken på ett slags hollywoodisering av skolan.
Självklart producerades serien av ett fristående produktionsbolag, Strix, som gjorde kommers av skolkrisen. I serien Klass 9A sorterades alla övergripande frågor som rör resurser till skolan, lärartäthet eller segregation ut ur skoldebatten.
Inte ett ord om friskoleexplosionen. Allt fokus riktades på en enskild klass och på enskilda superpedagoger.
Vi såg ett slags heroisiering av lärarrollen, som plötsligt också degraderade klassens tidigare lärare. Ut med de brännande politiska frågorna – in med den konservativa skolagenda som betonar disciplin och den enskilde läraren.
Hade alla plötsligt glömt det där självklara, att en lärare som är bra för en elev kan vara sämre för en annan? Minns inte alla det från skolan? Jag älskade min gamla svensklärare. Andra i min klass avskydde henne.
Jag hade hoppats att en ny rödgrön regering skulle bespara skolvärlden från idéer av det här slaget. Men nej. Det så kallade lärarlyft som har introducerats av sittande regering verkar få samma resultat som idéerna om karriärtjänster.
Över hela landet rapporteras det sedan i höstas om ilska i lärarrummen över att lärarkollektiven delas upp i A- och B-lag.
Lärare, rektorer, till och med elever menar att lärarlyftet riskerar att bli ett sänke. Och det säger sig självt att om var tredje lärare på en skola får en kraftig lönehöjning utan att kriterierna är det minsta glasklara, ja, då kommer de övriga två tredjedelarna att känna sig åsidosatta och i värsta fall göra ett sämre jobb än tidigare.
Har reformen och satsningen alltså gått fel? Nej, det allra värsta är egentligen att önskat resultat har uppnåtts. Syftet med lärarlyftet/karriärtjänsterna var och är att öka spännvidden mellan lärarlönerna.
Kort sagt: Ökade löneskillnader ses som något positivt som ska driva på de pedagogiska ambitionerna. Grundtanken tycks vara att skolan ska bli bättre genom att de ”bästa” lärarna premieras, i ett slags slumpartad darwinistisk pedagogik.
Status är nog det vanligaste ord som hörts i skoldebatten de senaste tio åren. Utropet ”Lärarnas status måste höjas” är mantrat i politikerdueller och på ledarsidor. Men status innebär ofrånkomligen hierarki. Den ene är bättre än den andre. Och den som råkar vara ”den andre” och inte får något beröm i form av höjd lön börjar lätt tvivla på sin förmåga – och kanske blir en sämre lärare.
Status är också rangordning och ångest. Och när status utdelas på mer eller mindre godtycklig grund blir den lätt än mer ångestladdad. Och blir det verkligen lika självklart att dela med sig av pedagogiska lärdomar mellan lärare om statusjakten tilltar?
Jag talade för några år sedan med en lärare som fått rangen av förstelärare. Hen var faktiskt inte särskild glad över det. Det kändes inte bra att vara en av de utvalda; de ska ju alla vistas i samma byggnad och samma lärarrum många år till.
Det förvånar mig att de båda lärarfacken inte verkar ha fått upp ögonen för hur lärarlyftets nya skolmiljarder har försämrat stämningen på så många skolor. Jag tror att de fastnat i en förenklad ekonomistisk syn på lärarlönerna: Det räcker om mer pengar kommer, hur de fördelas spelar ingen större roll.
Nej, det som ska höjas är statusen på skolan i sig. Det gör man genom långsiktiga satsningar på skolan och genom att lyfta ut skolan ur de marknadsmekanismer där den i dag alltmer hamnat. Skolans status sänks när den marknadifieras och blir som vilken vara som helst.
Den senaste Pisamätningen visade på att de svenska skolresultaten möjligen är på väg att sluta falla. Alla blev glada. Det som kom i skymundan var att mätningen också visade att elevernas klassbakgrund i dag betyder mer än tidigare för hur de klarar sig i skolan. Och frågan är vad som händer när status- och klasskiktningen på allvar också letat sig in i lärarkåren?
