Jag står på torget i Skärholmen. Den första dagen med riktig sommarvärme. Hundratals ungar står och skriker framför scenen som byggdes upp dagen innan inför Skärholmsloppet. Rapduon Ison och Fille går upp på scenen och alla sjunger med i deras låtar. Såklart, båda är ifrån området och de ses som lokala hjältar. Konserten avslutas med ”Länge leve vi”. En hyllning till dem själva, till deras område, till oss. Länge leve vi. Alla ungarna har händerna uppe i luften och skriker med. Länge leve dem.

Äntligen, tänkte jag. Äntligen har de den stoltheten att skrika ut de orden och faktiskt mena det också. För så har det inte alltid varit. Vi har länge uppfostrats till att tro att ”vi” inte ska hyllas. Vi ska nedvärderas, diskrimineras och dö före medel- och överklassen. Vi ska dumförklaras.

Vår plats ska vara vår startposition men det ska aldrig vara vårt mål. Väljer vi att stanna kvar har vi inga ambitioner. Flyttar vi härifrån har vi lyckats. För ingen kan lyckas här, det är så man säger. Vår plats lärde mig begreppet stigmatisering fast jag aldrig läst det i en bok. Jag har upplevt det. Vår plats lärde mig begreppet gentrifiering fast jag heller aldrig läst det i en bok. ”Orten är så poppis nu att till och med vit medelklass vill vara en del av oss. Ghetto-lajv”, skrattar vi. Fast med en klump i halsen. För när dom kommer in, vilka ska då ut? Och varför fick vi aldrig njuta av större kulturutbud, fräschare lägenheter och bankomater när vi bodde där? Var inte vi värda det?

Men vi. Vi rycker på axlarna när de kallar oss segregerade. Vi vet att det är de själva de pratar om. Vi behöver inte integreras in i något projekt.

Vi gör mirakel med det lilla vi har men ställer oss upp och kräver vår del av kakan. Vi ser till att våra förutsättningar blir detsamma som våra rättigheter. Vi är inte tacksamma längre. Vi skäms inte längre för var vi kommer ifrån för att andra tycker att det är en skam. Tvärtom trycker vi upp vår postkod på t-shirts, hyllar varandra, startar nätverk, aktioner och folkrörelser. Vi äger den svenska musikscenen som gör ren poesi av vår kärlek och frustration. Vi är bröder och systrar utan blodsband.

Och jag sitter och läser i tidningar, ser på tv och hör på radio. Alla vill göra ”ett år efter bränderna”-reportage. Men vi undrar: Var var de alla ett år före bränderna? Jaha, nu vill de veta orsakerna va? Nu pratar alla om arbetslösheten, strukturell rasism, chockhöjningar av hyror, polisvåld och demokratibrist. Jag undrar om vi någonsin skulle prata om detta i den här utsträckningen om det vore så att inte en enda bil brann för ett år sen. Antagligen inte. Alltså har ungdomar som brände bilar lyckats. Tyvärr var det den enda vägen för att lyfta upp orättvisan. För man har sedan barnsben fått veta att brinnande bilar får mer uppmärksamhet än brinnande själar. Frågan är bara vad vi gör med dessa diskussioner nästa vecka?

För när medierna är borta igen kommer vi fortfarande leva kvar. Fortfarande känna av varenda orättvisa in i benmärgen. Fortfarande trolla med knäna för att våra unga ska älska sin plats lika mycket som vi gör. Trots att vi sedan dag ett blivit itutade att vi inte får.

Vi bor på en plats som är hatad, därför blir också vi hatade. Och ett tag trodde vi själva på det och hatade oss själva. Men den senaste tiden har det hänt något. Vi har insett vårt värde.

Huvet högt, ryggen rak.

Vi tar oss upp dit vi ska.

Fuck va nån säger, back vi gör grejer.

Länge leve vi.