Kommer vi att ha råd med välfärden? Jag skulle tro att det är en fråga som många av oss ställer oss just nu. Under förra veckan släppte SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) en rapport på detta tema med titeln Hur får vi råd med välfärden? I rapporten beskrivs att varken skattehöjningar, ökad tillväxt eller neddragning i verksamheterna ensamt kan lösa problemet med välfärdens framtida finansiering. Lösningen bör i stället sökas inom områden som nytänkande och utvärdering, försäkringslösningar, ökade egenavgifter samt ökade skatteintäkter genom fler arbetade timmar.
Att finansiera välfärden genom ökade inslag av försäkringslösningar och högre avgifter är ytterst tveksamt. Försäkringslösningar riskerar att leda till att människor som på ett eller annat sätt har en högre risk, eller lever på ett sätt som utsätter dem för högre risk, inte får teckna försäkring eller att premien blir orimligt hög. Den ojämlika hälsan får genomslag på ett mycket olyckligt sätt. De som har störst behov av välfärden är de som får betala högst premie.
Inte heller avgiftsfrågan kommer kunna påverka välfärdens finansiering på något revolutionerande sätt. Idag är det en försvinnande liten del av verksamheten som finansieras via avgifter och för att detta ska förändras krävs omfattande avgiftshöjningar som jag inte tror att det finns en acceptans för hos befolkningen.
Två av lösningarna är både rimliga och nödvändiga som jag ser det. Vi behöver utvärdera och utveckla vår verksamhet och vi behöver få fler som kan och orkar arbeta mer.
Just frågan om att utveckla och utvärdera verksamheten tycker jag känns väldigt spännande. Det jag skulle vilja se mer av är tillvaratagande av välfärdens kunder, som ett sätt att utveckla och utvärdera verksamheten. Ja, jag vet att kundbegreppet är ifrågasatt när det gäller välfärd men jag tror att det i vissa lägen faktiskt kan fylla en viktig funktion. För personalen på den lokala bensinmacken är det väldigt tydligt vem det är som ser till att man får sin lön. Utan nöjda kunder är det högst troligt att man får se sig om efter ett annat arbete. Min bild är att det inte alltid är så när man kommer till sina föräldrars särskilda boende eller till sitt barns förskola. För om det vore det så tror jag att man skulle vara mer benägen att ta till sig de synpunkter som kunden, eller de anhöriga, har på verksamheten. Jag tror också att man skulle vara mer intresserad av att ta tillvara det engagemang som finns i denna grupp. Min bild är att det finns många föräldrar som gärna skulle vilja avsätta några timmar en kväll för att förbättra inomhus-
eller utomhusmiljön på sitt barns förskola. Eller att det finns de som tycker att det ser lite risigt ut i sitt bostadsområde och som gärna skulle kunna bidra till en allmän uppfräschning, bara någon sa att det var ok och samordnade arbetet. Många människor vill vara med och ta ett större ansvar för vår gemensamma välfärd än de gör idag, och genom att bjuda in dem får de också en större kunskap om var de stora kostnaderna finns i verksamheten och hur den finansieras.
Mitt förslag är alltså att vi borde ta tillvara alla de kunder som finns i välfärden, bejaka deras egenintresse av att deras barn, anhöriga och grannar ska få en bättre vardag. Att fler känner att de är del av sin egen välfärd har vi mycket att vinna på, frågan är bara om vi vågar släppa in dom.
Jenny Steen
