Den glada tvååringen sätter vant inhalatorn mot munnen och försöker bestämt sno journalistens mikrofon. Samtidigt berättar den oroade pappan om hur hans tvåårige son i perioder har svårt att andas. Vanligtvis får sonen hjälp av astmamedicin, men nu är det ingen självklarhet. Pappans oro är berättigad.

Medicinen som hans son behöver, är restnoterad på apoteken. Detta beräknas fortsätta under hela nästa år. Det är SVT Öst som rapporterar om hur barn nu, under värsta förkylningssäsong, står utan astmamedicin.

Oavsett hur man benämner den rödgröna rörelsen brukar den minsta gemensamma nämnaren vara tron på att ett annat, bättre, samhälle är möjligt. Ett samhälle där barn inte tvingas lida i onödan för att marknadskrafterna satt sig på tvären. En värld där ekonomiska faktorer inte hindrar sjuka från att få medicin. 

Så ser dock inte verkligheten ut. Många minns hur det under pandemin rådde brist på febernedsättande läkemedel för barn, något som fortsatt vara ett problem sedan dess. Då höjdes röster, från organisationen Skiftet till S-studenter, om att återigen förstatliga apoteken.

Det är en helt naturlig reaktion på det svenska läkemedelshaveriet att unisont ropa ”Det var bättre förr! Återförstatliga apoteken!”. Och tanken är förstås inte fel. Det skulle kunna lösa frågor om läkemedelsförsörjning och i förläningen om beredskapen, vid exempelvis pandemier eller andra kriser. 

Men den kollektiva reaktionen vittnar också om vår gemensamma visionslöshet. En idémässig torftighet som återkommer på hela vänstersidan av den politiska skalan. Det tycks vara så att vi inte kan tänka längre, än tillbaka till ett tidigare dugligt system.

När läkemedlet Lecanemab i höstas till slut godkändes för användning i EU var många förväntansfulla. Medicinen kan nämligen bromsa sjukdomsförloppet för den med Alzheimers. Den har varit omtvistad av flera skäl. Det ena spåret gäller biverkningarna, och den medicinska bedömningen ska såklart tas på allvar. Det andra är däremot en politisk fråga: kostnaden.

Även om EU-kommissionen kommer med ett slutligt besked om att godkänna medicinen, kan det ta upp till ett år innan läkemedlet finns tillgängligt för patienterna. Fördröjningen beror i det här fallet inte på medicinska faktorer, utan på rent ekonomiska. Det är diskussioner om prissättningen som står mellan patienterna och vården.

Vad priset kommer att landa på är ännu oklart, men om det hamnar på samma nivåer som i USA kommer medicinen inte bli kostnadseffektiv. Enligt hälsoekonomen Linus Jönsson, som SR talat med, är det priset som avgör om behandlingen kommer bli aktuell i Sverige. Detta trots att demenssjukdomar är en av de största utmaningarna för hälso- och sjukvården, för att inte tala om lidandet för de sjuka och deras anhöriga.

I vår hårda verklighet är det bara att inse att barn inte får den astmamedicin de behöver. Att Alzheimerpatienter som kunde fått ett bättre liv inte erbjuds medicin. Men att de ekonomiska intressena får styra är inte gudagivna, och ett annat system är möjligt. 

Det vi som vänsterrörelse – från sossar till utomparlamentariska grupper – behöver göra är att sikta högre än ett återförstatligande av apoteken. Det är förstås ett viktigt steg på vägen. Men om vi kan sträcka oss så långt som att våga föreställa oss en vård tillgänglig för alla, där kostnaden för medicinerna inte hindrar behandling, kanske vi till och med kan återfå en gnutta framtidshopp. 

Förstatligande, ja, men också: ett samhälle som prioriterar livsviktiga läkemedel, eller om man så vill: människors hälsa.