Rolf Larsson: Lämna min kropp och mitt fett ifred

När jag väntade mitt första barn för 13 år sedan gick jag upp 16 kilo. Jag var smal med en enorm bebiskula mitt på magen, bakifrån gick det knappt att se att jag var gravid. I samma sekund som den kladdiga pojken lades upp på mitt bröst var magen platt igen, och när jag klev över tröskeln hemma igen sju dagar senare vägde jag mindre än när jag blev gravid. Lätt som en plätt. Andra gången blev det lite annorlunda. Jag svällde upp som en flodhäst tills det enda jag kunde ha i klädväg var barnafaderns T-shirts och badskor i storlek 43.

När jag reste mig ur förlossningssängen väntade jag mig ändå någonstans att jag skulle vara smal igen. Att jag skulle kunna promenera ut genom sjukhusdörrarna med min ljuvliga dotter på armen i mina pre-graviditetskläder och se fantastisk ut. För så var det ju förra gången. Problemet var bara att den enda skillnaden före och efter födseln den här gången var att jag var svettigare och blodigare efteråt. Och lyckligare, men det blir man ju inte så smal av.

Att jag fortfarande såg gravid ut i flera veckor efter förlossningen var någonting de flesta kände ett enormt behov av att påpeka: "Oj, har du en till därinne eller?" var en populär fråga. Och väldigt rolig, för alla utom mig. Jag önskar att jag hade haft lite mer stake då. Jag önskar att jag hade bett alla er som gjorde sig lustiga över hur tjock jag var istället för att fokusera på att jag hade burit och fött ett fantastiskt barn att dra åt helvete men det gjorde jag inte. Istället lät jag kommentarerna ta udden av glädjen jag kände. Efter kommentaren: "Du som var så fin förut!" spenderade jag många timmar framför spegeln, vände och vred på mig och hatade vad jag såg.

Det har gått åtta år sedan dess och jag kommer fortfarande inte i mina gamla kläder. Omkring mig pågår en träningshets utan hejd. Facebook svämmar över av bilder av sprängfärdiga biceps och svettiga överkroppar. Eftersom jag inte deltar i vem-tränar-mest-tävlingen får jag goda råd och fyndiga kommentarer från människor som spenderar halva sitt liv på gymmet och som tycker att jag också borde överväga att "göra något vettigt". Jag är liksom mindre värd eftersom jag väljer att inte lägga så mycket tid på att träna.

"Gör någonting vettigt Jenny. Har du fixat det där gymkortet än Jenny? Vad tar du i bänkpress Jenny? Orkar du springa en mil Jenny? Höhöhö".

Nej, jag har inte fixat det där gymkortet än, för jag kan inte tänka mig ett tråkigare sätt att träna på än att svettas på ett gym. Bänkpress har jag aldrig testat så jag vet inte hur mycket jag "tar", och jag känner heller inget behov av att veta hur mycket jag orkar lyfta. Vad ska jag med den informationen till? Och nej, jag orkar inte springa en mil, det vet du mycket väl. Däremot har jag följt ert råd och äntligen gjort något riktigt vettigt: Jag gjorde mig av med människor som bara gör mig illa.

Jag har riktiga människor omkring mig nu. Jag tycker att tiden tillsammans med mina barn är viktigare än att se mina muskler svälla. Jag utbildade mig och ägnar nu min tid till att göra vad jag kan för att få människor att må bättre.

Jag hjälper sjuka människor att andas, ger dem smärtstillande när de har ont, håller dem i handen tills deras ångest har släppt. Jag gör det med din mamma, din man, din dotter. Jag hjälper dig också, om du behöver det. Det är, för mig, att göra något vettigt med mitt liv.

Så. Jag springer inga mil och jag har inga muskler, men jag har empati. Dessutom är jag, inte trots mina kurvor, utan på grund av dem, också snygg som fan