Vem är egentligen människa? Svaret kan tyckas enkelt. Det är vi ju alla. Men vissa är av en annan åsikt. På SD:s landsdagar gick ombudet Martin Strid fram och sade ”Det finns en skala från noll till hundra. I den ena änden av den skalan är man 100 procent fullt ut människa, human … I den andra då är man 100 procent muhammedan och alla muslimer finns någonstans på den skalan”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är givetvis ett fruktansvärt uttalande. Muslimer är alltså inte att betrakta som fullvärdiga människor, inte ens om de har lämnat religionen. Åtminstone inte om de inte har gått med i SD. Det var vad som förmedlades av ombudet från Dalarna. Men vad tyckte då partistyrelsen, den som leds av Jimmie Åkesson, och som uttalat en nolltolerans mot rasism? Visst måste de ha reagerat starkt och sagt ifrån? Nej. De satt tysta i sina bänkar och låtsades som ingenting. I stället fortsatte debatten som om inget hade hänt. Uttalandet bemöttes med tystnad. Låt det sjunka in.
Det här visar att det är viktigare än någonsin att värna om våra demokratiska värden. Om alla människors lika rätt till liv, till hälsa och till frihet. Vi får aldrig lämna över vår demokrati till dem som vill den ont. För inget samhälle är bättre än hur vi behandlar våra mest utsatta. I dag är gruppen som kategoriseras som muslimer de som utsätts allra mest. De hotas, hatas och bespottas. Detta drabbar fler än vi tror och det begränsar människor i deras vardag. Det spelar ingen roll om det är djupt religiösa personer eller icke troende. Det räcker med att se annorlunda ut eller bära ett visst namn för att bli utsatt.
I ett sådant samhälle är det omöjligt att integreras fullt ut. Det är omöjligt att tro på sig själv. Den som ständigt får berättat för sig att den inte hör hemma här, kommer till slut att känna så. När orden slutar att hagla står en ensam människa kvar och ställer sig frågan: Är det mig det är fel på? Svaret är nej. Det är vi som inte säger ifrån som det är fel på. Vi som inte gör något.
Ingen människa väljer var, av vem eller i vilken tid de föds. Det ska aldrig få begränsa en människas chanser. Den insikten har legat till grund för den socialdemokratiska samhällsmodellen. Men uppenbarligen är vi inte vaccinerade mot det som hotar modellen. Därför måste vi nu ta ansvar och ompröva vårt sätt att utöva demokrati och att praktisera alla människors lika värde. Det räcker inte med vackra ord och att kalla oss själva för en ”humanitär stormakt”.
Ett första steg är att vi tar ansvar för att ge de människor som SD inte anser vara fullvärdiga människor känslan av samhörighet och att deras värde erkänns. Vi måste arbeta aktivt för att ge plats åt människor med olika erfarenheter, bakgrunder och kompetenser. Det kommer inte gratis, strukturerna vi har i dag har inte skapats på en dag. Nu måste vi skapa förutsättningar för att alla ska få delta på lika villkor, utan att känna oro för hot, hat och trakasserier. Inte en till person ska behöva tacka nej till ett politiskt uppdrag för att de känner sig otrygga eller motarbetade.
Genom att ge plats och stöd åt människor kan vi bredda demokratin och tillsammans skapa ett samhälle där allt är möjligt. Nu slutar vi prata och gör det på riktigt.
