Sverige är idag ett samhälle som under en generations tid i stort sett har lämnats ifred från jämlikhetstanken. Sverige delar detta öde med de allra flesta länder i västvärlden. När ett samhälle förseglas från politiska ingrepp som syftar till att utjämna skillnader – ja, då växer skillnader och klyftor snabbt. Status quo innebär jämlikhetsförluster. De flesta medelålders människor i det här landet har nog ännu föreställningen att det Sverige, som existerade under några årtionden efter andra världskriget, är det egentliga Sverige, det rätta Sverige – och att den snabba kantring mot ojämlikhet som ägt rum det senaste kvartsseklet är en avvikelse från det naturliga.
Det är fel. I ett längre perspektiv är det efterkrigstiden som var ”onaturlig”. Från femtiotalet och fram till början av åttiotalet minskade inkomstklyftorna i Sverige men nu har vi återgått till den naturliga situationen i samhällen där marknad och kapitalism dominerar. Efterkrigstiden var en kort brittsommar.
Vi kan nästan säga att vi numera vet detta med säkerhet: När inget aktivt görs för att motverka ojämlikheten kommer inkomst- och förmögenhetsskillnader ofelbart att växa och växa. Den franske ekonomen Thomas Piketty har i en tung skrift kunnat visa att så är fallet. I Bibelns Matteus 13:12 finns den isande eldskriften över alla samhällen som överges av aktiv jämlikhetspolitik: ”Ty den som har, åt hen skall varda givet, så att hen får över nog; men den som icke har, från hen skall tagas också det hen har.”
Dagens härskande ideologiska modell är liberalismen. Den är uttrycket för det bestående. Liberaler är idag vanligtvis rätt så nöjda med samhället. Det är därför de blir så upprörda över att något sådant som socialt hat fortfarande kan existera i den moderna upplysta borgerliga världen. De förstår det helt enkelt inte, av det enkla skälet att detta är deras samhälle. De vill, även om jag vet att det är en ibland lite orättvis tillspetsning, att samhället ska lämnas fred – och de skyr faktiskt inga medel i sin strävan efter det.
Det finns en fantastisk dikt av den finlandssvenske poeten Claes Andersson som fångar kärnan i detta tänkande:
Se upp för dem som bara vill leva sitt liv ifred.
De skyr inga medel.
Detta är kärnbudskapet i de privatiseringar och skattesänkningar för höginkomsttagare och storbolag som regeringen Reinfeldt och hans ideologiska fränder runtom i västvärlden genomfört. De vill lämna samhället ifred. Och de vet att då förskjuts makt till dem som redan har.
Liberaler kan för all del ställa upp på jämlikhetstanken, men företrädesvis då i den begränsade meningen att alla ska ha samma chanser när de startar. Därför kan de konstatera att alla idag har möjligheten att välja bort en skola eller välja sitt liv. Inga yrken och karriärer är i princip förbjudna för någon. Men det är ett formalistiskt resonemang. Vänstern hävdar mot detta att det inte räcker med jämlikhet i möjligheter – det är lika viktigt med jämlikhet i utfall, vilket betyder: levnadsomständigheterna mellan människor får inte skilja sig alltför mycket åt.
Ekonomen Piketty, som nu gör sitt segertåg genom världen, hävdar att samhällen som lämnas ifred från fördelningspolitik alstrar växande makt- och förmögenhetsklyftor. Tusentals forskningsrapporter, där Jämlikhetsanden kan nämnas, visar samtidigt på allt det negativa som stor ojämlikhet gör med ett samhälle. Vi vet detta. Vi vet att samhället måste utsättas för ett permanent tryck i riktning mot jämlikhet och fördelningspolitik. Vi vet att när det gäller klimat och miljö strålar idag katastrofens segertecken över det fullständigt borgerliga samhället.
Den breda arbetarklassen, som innefattar allt från den lågutbildade arbetslöse till lägre tjänstemän, har ett gemensamt intresse av att begränsa den makt som idag strömmar uppåt i samhällshierarkin. Den radikala feminismen har alltid insett att ägande- och kapitalfrågorna är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för en ny genusordning. Men hur ska en förändring gå till? Piketty är egentligen ganska pessimistisk. Han konstaterar att det krävdes de fruktansvärda effekterna av två kapitalförstörande krig under förra seklet för att lägga grunden till den våg av utjämning som följde från 1945 och framåt. Förmodligen har han rätt i att krigen fick denna paradoxala effekt. Krigen gav överallt regeringar mandat att aktivt gripa in i samhällsutvecklingen.
På 1 maj står denna fråga i centrum: Hur vänds ett samhälle från ojämlikhet till jämlikhet? Det är på sätt och vis den äldsta av alla frågor. Den har ställts sedan civilisationernas gryning, ibland med våldsamma svar. Men frågan har en fantastisk startpunkt som är viktigt att minnas för att man ska bevara sin optimism: En stor majoritet av befolkningarna tjänar på att vända samhället åt det hållet. Ska en kapitalägande minoritet få ta resten av befolkningen som gisslan?
Följande strof ur den där dikten kan därför också citeras:
Se upp för den som säger sig föra
de mångas talan.
Hen kanske gör det.
