De regionala och nyare högskolorna och universiteten är lite bättre på att rekrytera studenter med arbetarklassbakgrund, men ingenstans är andelen arbetarklasstudenter lika stor som andelen personer med arbetarklassbakgrund i samhället.

Det finns flera förklaringar.

Det är förstås lättare att välja en väg om någon annan har gått före och kan visa hur det går till. Det är lättare att ha råd att studera och leva på ett litet studielån om du kan räkna med ett ekonomiskt stöd från dina föräldrar. Och i dagens segregerade skola sorteras många barn från arbetarklassen bort redan på grundskole- och gymnasienivå. De som har högutbildade föräldrar är de som får tillräckligt bra betyg för att kunna ta sig vidare.

Det finns förklaringar. Men det finns inga ursäkter. För så här kan det inte få fortsätta. Med högre utbildning följer makt och inflytande. Det kan inte vara okej att det i första hand ska tillfalla dem som kommer från medel- och överklassen. Eller som Helen Dryler, utredare på Universitetskanslerämbetet utryckte det i en artikel i Svenska dagbladet. ”Om till exempel ingen läkare vet vad det innebär att ha lågutbildade yrken kan det påverka vården. Alla känner vi till vår egen verklighet bäst och det påverkar vår förståelse för andra människor”.

Trots att universiteten och högskolorna enligt lag är skyldiga att arbeta för att rekrytera fler studenter från arbetarklassen så har inte andelen studenter med lågutbildade föräldrar ökat sedan början av 2000-talet. Eller man kan också säga så här, andelen studenter med arbetarklassbakgrund har inte ökat sedan den borgerliga alliansen tog över makten 2006 och genomförde flera reformer som tvärtom gjorde det svårare för arbetarklassen att gå vidare till högre studier.

Alliansen gjorde om gymnasiets yrkesprogram så att de inte längre gav högskolebehörighet. Alliansen inskränkte möjligheterna att läsa upp gymnasiebetygen på Komvux. Och Alliansen avskaffade den så kallade 25:4-regeln som gjorde det möjlig att omvandla arbetslivserfarenhet till högskolebehörighet.

Liberalernas Jan Björklunds mantra är att alla ungdomar inte vill bli, eller inte har förmågan att bli akademiker. Men det är ju konstigt att det i så fall är just akademikerbarnen som vill och kan bli akademiker och arbetarbarnen som inte vill och kan. Som liberal borde han egentligen ligga och vrida sig i plågor över att det inte är individens förmåga utan strukturerna som avgör vem som börjar läsa på universiteten.

Men det gör han inte. Istället har han och resten av Alliansen, så sent som i juni, röstat ned regeringens förslag att återigen göra gymnasiets yrkesprogram högskoleförberedande. Dessutom föreslår Alliansen å sin sida en ny tvåårig yrkesskola på gymnasiet med helt fokus på yrkesämnen. Alltså att göra det ytterligare svårare för arbetarklassens barn att nå högre studier. För ärligt talat Jan Björklund, du tror väl inte att det framför allt kommer att vara läkarbarnen och lärarbarnen och advokatbarnen som kommer att söka de tvååriga yrkesprogrammen?

Så den här mandatperioden närmar sig sitt slut utan att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lyckats ta några avgörande steg för att återinföra det som Alliansen monterade ned. Och tyvärr så kan vi därmed inte heller hoppas på att det kommer att hända något avgörande när det gäller den sociala snedrekryteringen till högre studier.

Skomakaren får bli vid sin läst och läkarungarna vid sina stetoskop.