Nyligen presenterade fackförbundet Dik en rapport som visar att så är det inte – inte alls. Mindre än hälften av landets elever, 43 procent, har tillgång till ett bibliotek med en utbildad skolbibliotekarie som pedagogisk resurs på minst halvtid. Men hallå, då bryter de väl mot lagen? 

Nja. Lagen är så luddig att det i praktiken är omöjligt att bryta mot den. Diks rapport heter ”Vad krävs för att en boksamling ska kallas skolbibliotek?” eftersom det är en av de vanligaste frågorna Skolverket får från skolor kring skolbibliotek. Det skulle också kunna formuleras ”Hur dåliga kan vi vara utan att få kritik?” Skolverkets svar på frågan är minst lika nedslående. De vet inte. Det finns ingen definition av skolbibliotek. Det skulle alltså i kunna vara en trave böcker i en städskrubb som vaktmästaren låser upp en gång i veckan. Utan att vara expert skulle jag säga att det inte är att betrakta som skolbibliotek. 

Så tycker även den statliga utredning om skolbibliotek som utredare Gustav Fridolin överlämnade till utbildningsminister Anna Ekström i början av året. Den säger att lagen måste skärpas. Skolbibliotek måste regleras med vad de ska innehålla, hur de ska lokaliseras och, inte minst viktigt, att de ska bemannas av riktiga utbildade bibliotekarier som ingår i det pedagogiska teamet. 

Två tunga remissinstanser var kritiska till utredningens förslag. Först Sveriges kommuner och regioner, SKR, som hävdar att det inskränker det kommunala självstyret. Den som läst något enda av SKR:s remissvar på vilken utredning som helst som föreslås lagskärpning kanske fnissar. Det måste finnas gott om karbonpapper i SKR-huset för den formuleringen finns i allt de skriver. Den andra kritiska rösten kommer från Friskolornas riksförbund. Deras kritik är snarlik, men de värnar inte det kommunala självstyret utan skolföretagens rätt att göra vad de vill för den skolpeng de plockar ut från skattebetalarna. 

Så de som driver skolor gillar inte förslaget, kanske någon tänker. Nej. Så är det inte. De enskilda kommunerna, alltså de som driver och ansvarar för skolor, är positiva i sina remissvar. Det gäller från norr till söder och oavsett politiskt styre eller storlek på kommunen. Även den riksorganisation som samlar fristående idéburna skolor tycker att det vore rimligt med en skärpt lag. 

Både SKR och Friskolornas riksförbund hävdar också att skolbibliotekens ställning går att stärka utan ytterligare lagstöd. Här vill jag påminna om att endast 43 procent av landets elever har tillgång till ett skolbibliotek värt namnet så som lagen ser ut idag. Men visst, man kan använda fler verktyg än lag. Pengar och kommunala prioriteringar till exempel. Varje kommun skulle kunna fatta beslut om att prioritera skolbibliotek och tillskjuta medel för detta. Här finns bara ett problem – marknadsstyrningen av skolan.

Kommunen är bara huvudman för de kommunala skolorna i sin kommun. Ett beslut i utbildningsnämnden om att förbättra skolbiblioteken är till intet förpliktigande för friskolorna i kommunen. Men pengar då? Om kommunen skicka med en påse pengar för att skolbiblioteken ska prioriteras så borde det väl bli så? Icke då. Enda sättet att tillskjuta medel är att höja skolpengen. Om den enskilda skolan sedan använder det till skolbibliotek, Ipads eller vinstutdelning till skolföretagets står dem fritt. 

Summa summarum. Det krävs en lagskärpning. 

Bra bemannade skolbibliotek är en större fråga än ett rum med böcker. Rätt använt kan ett skolbibliotek med en skolbibliotekarie ge varje elev bättre möjlighet att söka och ifrågasätta information och bygga upp en läslust och kunskapstörst utifrån varje elevs utgångspunkt. I grunden handlar det om demokrati, om alla människors rätt att förstå, ta del av och kunna utveckla det samhälle vi lever i.