Nu kan vi se hur Sveriges näringsliv och högerpolitiker driver tesen att mer ojämlikhet och sämre villkor kommer att lösa den arbetslöshet vi har i Sverige. Det är många vd:ar och högerpolitiker som tror och tycker att sänkta löner för de som tjänar minst skulle vara bra för arbetsmarknaden. 

De har fel och de förstår inte vilka konsekvenser det skulle få för enskilda individer. Att låga trösklar och låga löner ska fungera som en början till en lönekarriär är något som politiker som Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) länge har basunerat ut. För många är verkligheten den att de börjar tvivla på att det där heltidsjobbet med en schyst lön överhuvudtaget kommer.

Resonemanget med att ”vilket jobb som helst” är gott nog är ingen lösning för att bryta utanförskap. Människor blir inte nödvändigtvis en del av samhället. En förutsättning för att människor ska får meningsfulla liv är bra löner och villkor.

För att försöka ge en rättvis bild av vad som händer om lönerna sänks så måste vi titta på hur arbetsmarknaden se ut för många människor.

Många jobbar dubbla pass eller har flera jobb för att överhuvudtaget få livet att gå runt. Och så har det rullat på, i flera år. Främst ser vi detta i de kvinnodominerade branscherna. Kvinnor med kortare visstidskontrakt och deltidskontrakt. Inte ens efter flera år i jobbet kan en räkna med en fast heltidsinkomst.

Människor som inte ens har ”lyxen” att få vara sjuka. Människor som dagligen måste räkna kronor, människor som hela tiden måste oroa sig för att få det där telefonsamtalet om att få arbeta just den där dagen. Människor som bortprioriterar sitt liv för att kunna jobba några timmar extra. Att ständigt befinna sig i beredskap för att eventuellt få jobba, hela tiden springa snabbare för att kanske få jobba ytterligare några timmar. Detta är vekligen inte ett arbetsliv som leder till ökad livsglädje. 

Efter att alliansen 2007 försämrade anställningstryggheten så är det allt fler människor som har tvingats in i långtidssjukskrivningar på grund av utbrändhet och det är många fler som har varit nära att hamna där. Människor lever under arbetsgivarnas makt.

Högerpolitiker och näringslivet har under det senaste decenniet pratat övertygat om att låga trösklar ger människor trygga jobb. Vi väntar fortfarande på något resultat. Företagens så kallade flexibilitet är redan nu viktigare än att arbetare kan leva drägliga liv. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor som skulle drabbas i redan lågt betalda yrken om de tvingades att jobba med ännu lägre löner. Det är orimliga krav som i dag ställs för att människor ska ha möjlighet att försörja sig, och det bryter inte utanförskapet. Det kan som sagt till och med göra det värre.

Trots det menar Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne att en större låglönemarknad ska gynna de som arbetar. Men det är klart, det är bra att arbetare piskas med högre krav och sämre villkor, det ger ju näringslivet ett större vinstutrymme och ännu mer makt.