Få har nog missat 2020 års stora dokumentärsuccé. Den nyligen Oscarsbelönade ”Bläckfisken och jag” är en sällsam berättelse om filmaren Craig Fosters möte med havets varelser. Han fångar en undervattensvärld som hämtad ur en saga, ett ekosystem som är både komplicerat, grymt och vackert nog för att få den mest hårdhudade tittare att bli blöt i ögonen. I samma veva har en annan film om det stora blå haft premiär – Seaspiracy. Den har fått rättmätig kritik för en del svepande slutsatser, men huvudpoängen går inte att blunda för: världens marina livsmiljöer är allvarligt hotade.
Trots olika ingångar i frågan berör de två dokumentärerna samma tema: livet i havet. Eller ska vi kanske kalla det bristen på liv? Det syns inte minst om vi tittar på vårt eget grann-hav, Östersjön.
Under Östersjöns yta döljer sig nämligen ett av världens mest hotade hav. De döda bottnarna breder idag ut sig över ett område som är 1,5 gånger så stort som hela Danmark. På dessa syrelösa bottnar kan varken djur eller växter överleva. Bottendöden beror framför allt på att näringsämnen som fosfor och kväve läcker ut från jordbruk och avlopp hos de 90 miljoner människor som bor runt Östersjön. Med osunt näringstätt vatten är övergödningen och algblomningen ett faktum.
Under dessa förhållanden är det extra tufft för det marina livet att klara sig. Som om det inte räckte med övergödningen så rubbas ekosystemets känsliga balans dessutom av de alltjämt stora fiskekvoterna på flera håll i Östersjön.
Efter att torskbeståndet helt kollapsat på grund av överfiske råder det nu totalt förbud mot att plocka upp torsk i Östersjön. Trots att förbudet gällt i stora delar av havet under flera år går återhämtningen fortfarande åt fel håll – under förra året fortsatte torsken minska i storlek och antal. Läget är kort sagt akut. Det krympande beståndet leder dessutom till en ond spiral eftersom en livskraftig torskstam, genom ekosystemets snillrika design, skulle kunna begränsa algblomningen.
Och det ser tyvärr ut som att fler fiskarter går åt samma håll. Nu när torsken inte längre får fiskas riktas industrins blickar mot andra arter, som sill, strömming och plattfisk. Utvecklingen för sillen och strömmingen är oroväckande lik torskens mönster innan kollapsen. Sveriges Lantbruksuniversitet avråder helt från att fånga vårlekande sill i sydvästra Östersjön, Skagerrak och Kattegatt. Trots dessa starka varningstecken fortsätter det industriella strömmings- och sillfisket som förut. Om inget görs finns det alltså en stor risk att även sillen och strömmingen torskar.
Svaret från Sverige och våra grannländer? Jo, som löken på firren fortsätter vi tillåta bottentrålning, trots att man är väl medveten om att det är den enskilt mest destruktiva fångstmetoden som finns att tillgå.
Som synes finns det många och komplexa problem att lösa. De stora bovarna i dramat är Östersjöländernas och EU:s jordbruks- och fiskepolitik, som konsekvent pushar både syrehalten och artbeståndet till bristningsgränsen. Det är dags för politikerna att sticka ner huvudet under ytan och agera. För Östersjön är ett unikt känsligt ekosystem som förtjänar att behandlas och skyddas som ett sådant. Dels för sin egen skull, dels för att vi människor (hur mycket vi än försöker intala oss motsatsen) är helt beroende av välmående hav. För att citera bläckfiskfilmaren Foster (fritt översatt till svenska): ”För att människor ska må bra, måste luften, haven, skogarna och alla de varierande och underbara liven vi delar den här planeten med, må bra.”
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
