Men då var det inte gängbrottsligheten jag förde på tal. Det var de olika privatiseringarna och skattesänkningarna för de rika som steg för steg genomdrevs som jag förgäves försökte berätta om för exempelvis misstrogna amerikaner. Hade jag varit mer förutseende och dragit de fulla konsekvenserna av de marknadsliberala reformerna borde jag redan då ha kunnat räkna ut att också våldsnivån i Sverige framöver skulle stiga. 

Den ekonomiska politiken och inte minst skolpolitiken har bidragit och samverkat till det nu dystert unika med Sverige. 

Via skolpengen öses miljarder in i privata bolag samtidigt som friskolorna utarmar den kommunala skolan och späder på betygsinflationen. Men friskolemarknaden ökar helt klart också den segregation som utgör en av grogrunderna för dagens gängvåld.

Den ekonomiska politik som förts sedan 90-talet har i princip helt gått ut på att samla i ladorna och skaffa nationen en så liten statsskuld som möjligt. Priset för det var varit ett slags permanent åtstramningspolitik som gjort det allt svårare att bedriva förebyggande socialt arbete i kommunerna.  

Det där har skett samtidigt som de rikaste i samhället fått bli allt rikare och därmed mer och mer forma hela synen på vad som är status i ett samhälle: att tjäna pengar är nu långt mer ett ideal bland unga människor än för 20 år sedan.

Som exempelvis Andreas Cervenka brukar påpeka är Sverige numera ett mycket miljardärstätt land efter att skatter för de rika sänkts årtionde efter årtionde. Det där har skapat ett slags rikedomsideal i nationen. Jan Guillou beskrev det nyligen i en krönika i Aftonbladet när han tog upp den unge gängkriminelle som fått sitt dödliga gage och genast köpt en Guccumössa på NK.

När de rikaste skikten tenderar att alltmer dominera normbildningen i ett samhälle tar sig statuskampen sina uttryck också på den lägsta nivån i klassamhället. Ju fler hopplöst fattiga på botten av samhället, desto starkare blir statusjakten bland somliga av de mest utsatta. Den som inte är värd någonting tar till de medel som står till buds för att få ett värde, om så bara i gängets ögon.

En av de värre marknadsliberala lagarna som drivits igenom i Sverige var Lagen om valfrihet (Lov). Den lagen har lett till alltmer laglöshet. Lagen infördes under regeringen Reinfeldt och det var den nuvarande sjukvårdsministern, kristdemokraten Acko Ankarberg, som frejdigt utredde den. Lagen om valfrihet har öppnat nya vägar för kriminaliteten och kanske speciellt för de gängkriminella som försöker höja sig över gatunivån. Lagen – Lov – har gjort det möjligt för organiserad brottslighet att starta företag i hemtjänsten, i familjeboenden, och mer och mer även i sjukvården. 

I den fria marknadens och etableringsrättens namn har var och en rätt att starta en vårdcentral och gör det förstås helst på platser med välbeställda människor som inte är särskilt sjuka. Den som är smart kan köpa ett företag och skaffa sig ett fläckfritt förflutet och sätta igång med välfärdsbedrägerierna. Dessa bedrägerier omsätter redan idag långt större belopp än knarkhandeln och det blev möjligt på grund av den stora privatiseringsvurmen.

Systemhotet mot Sverige är inte framförallt skjutningarna i sig, utan de privatiseringar och åtstramningar som genomförts. I bästa fall kan man kanske säga att politikerna saknat konsekvenstänkande. I alla fall blev sjukvårdsministern mycket förvånad när hon underrättades om hur mycket välfärdsbrott som Lov har gjort möjligt.

Privatiseringar som genomdrivs på högsta politiska nivå uppmuntrar till brottslighet på lägsta nivå. Och det är verkligen inte heller gratis att hålla igång marknader. Att kontrollera de som vill starta ett företag är kostnads- och resurskrävande och skapar byråkrati. I en del kommuner har tjänstemän stått på vakt utanför portuppgångar där något skumt hemtjänstföretag driver sin verksamhet. Men trots att tjänstemännen kunnat se att besök har registrerats och avslutats har ingen personal passerat in eller ut genom porten. Men övervakning av en marknad kostar tid och pengar.

Det finns många orsaker till den pågående och fullständigt förskräckande gängkriminaliteten. Men den viktigaste av dem står sällan i fokus i den politiska debatten: marknadsliberaliseringen av samhället som försvagat stat och kommun och allt vad som är offentligt och gemensamt. 

När jag satt där på ett café i Chicago eller Los Angeles med progressiva amerikaner för tio år sedan och försökte förklara för dem hur Sverige förändrades i grunden, då borde jag ha lagt till en avgörande konsekvens av den marknadsliberala omvälvningen: ökad brottslighet.

Men även jag saknade tillräckligt med konsekvenstänkande.