Trailern som visar upp ett samtida urballat Florida har på ett par dagar fått massiva 126 miljoner visningar på Youtube. Spelet kommer ut 2025 och jag hoppas och tror att upprinnelsen leder till välbehövliga och politiska diskussioner.

Föregångaren GTA 5 släpptes för tio år sedan. Sedan dess har vi hunnit med allt från ishinksutmaningen, IS terrorvälde, Parisavtalet och kompletterande klimatkaos, Brexit, metoo, Stefan Löfvens regeringar, 40 000 miljarder SD-skandaler, Donald Trumps uppgång och fall, Greta Thunbergs skolstrejk, Jeffrey Epstein-affären, decemberöverenskommelsen och januariavtalet.

Över en miljard människor har dött och fötts medan GTA 5 har tuffat på som obesegrad produkt för precis den typen av virtuell realism och digital fortkörning som får folk att aldrig logga ut. GTA-serien är de digitala världar som 80-talets scifi-rullar drömde om, men som man då besökte med hjälp av tunga hjälmar eller avancerade maskiner. De tre första spelen i GTA-serien går att spela på en vanlig smartphone.

”Det är bara ett tv-spel.”

En halvstöddig stoppreplik som troligtvis har använts av tusentals välmenande föräldrar, lärare och andra om Grand Theft Auto-spelen. Jag har själv hört det. Och det är väl sant, på ett sätt. Men vad betyder ”bara” när barn, tonåringar och vuxna har drömmar på natten om den specifika spelvärlden man nyss befann sig i? När man plöjer ner hundratals timmar i de interaktiva världarna för att det är unikt fångande och roligt? Och när fantasin rusar i precis det ögonblick du som spelar inser spelets gränser – och hur du utmanar dem?

Halva grejen är kontexten. I GTA ska världen och handlingen vara snarlik verkligheten, precis i gränslandet mellan saker som redan händer och det som är omöjligt. Det känns löjligt att skriva det om en spelserie där du kan jaga Bigfoot och springa på aliens men det är inte den typen av konkreta overkliga element som jag tänker på.

I fallet med Bigfoot arrangerar överintresserade amatörer dyra turer ut i skogen som man kränger biljetter till. Och rykten om aliens sprids som en löpeld i GTA-världens motsvarighet till skvallerpress och sociala medier. Hur människorna och samhället formar sig runt det som händer och skapar den gemensamma kontexten är det som är verkligt.

Videovåldsdebatten går ut på att vissa vuxna säger att det är jättedåligt att unga spelar spel där man kan skjuta och mörda. Det är en pinsam moralism som låtsas som att resten av våldet i samhället – krig, skjutningar – inte finns medan det som händer på skärmen är äkta. Våldet i GTA:s råa värld är kul i sin kontext men spelen bygger på ett parallellt hyllande, glorifierande, förlöjligande och fördömande av våld, brott och misär. Det är också ruggigt bra satir.

Även i Sverige har riksdagen och politiken diskuterat Grand Theft Auto. I ett anförande 2004 menade tidigare riksdagsledamot Lars-Ivar Ericson (C) att spelet GTA: San Andreas inte borde få marknadsföras eftersom det ”handlar om att som biltjuv samla poäng genom att mörda, stjäla och köra över fotgängare”. 

Ericson har självklart inte gjort mer än att läsa den översatta titeln och kanske någon stolpig ledare om innehållet. Det är okej, spelet var inte för honom, men beskrivningen av en simpel biltjuv massakrerar den egentliga handlingen om brödraskap, gängkriminalitet, otrolig fattigdom och svek som spelet faktiskt skildrar. 

Kritiker kan inte se det oförglömliga fantasibete, och hoppbränsle, som den här typen av spel utgör.

GTA 4 visar hur samhället pressar en krigshärjad och trasig soldat från jugoslaviska krigen till regelbrott och gränslösa beteenden för att livet i kapitalismens högborg New York kräver det. GTA 5 är en spektakulär våldsorgie som tar sikte på Hollywood och det oändliga överflödet i överklassens skyddade bubbla samtidigt som folk svälter på andra sidan motorvägen. 

Jag längtar till GTA 6 och ett digitalt Florida som plågas av republikanska småpovar, vapentokar och knarkbaroner. Huvudpersonen Lucia är en exfånge i en av de delstater som går allra längst i att begränsa livet för de dömda för brott. Det är både ren underhållning och en politisk napalm – som kommer att nå fler än alla tyckare och politiker tillsammans.