Tidigare har ett kändisupprop – med namn som Naomi Klein och Roger Waters – gett sitt stöd till Corbyn när han anklagats för antisemitism.

Ändå är det naturligtvis ingen tvekan om att antisemitism finns och har funnits i Labourpartiet ända sedan partiet startades, trots att så många fattiga judiska immigranter från Östeuropa – Bercows släkt är rumänsk – oftast valde Labour när de engagerade sig politiskt. Antisemitism har tyvärr alltid funnits här och var i vänstern. Moraliskt riktig kapitalismkritik har ibland vävts samman med den rasistiska bilden av den ockrande juden.

Det som emellertid glöms bort, och det är i sig otroligt, är att samma antisemitiska arv, och totalt sett i långt värre utsträckning, finns i den europeiska högern och inte minst i det brittiska konservativa partiet. Den långa antisemitiska traditionen har rötter i medeltida kristendom och i all nationalism finns en misstro mot minoriteter, särskilt judiska och muslimska.

Brittiska Wikipedia har lagt upp väldigt detaljerade genomgångar av antisemitismen i både Labour och de konservativa och de är verkligen värda att läsa. Jag vågar nog lugnt påstå att de två förskräckande genomgångarna visar att de konservativa varit värre när det gäller antisemitism. Vilket inte ursäktar den rasism som förekommit även i Labour. 

Har den här frågan någon avgörande betydelse för utfallet av det brittiska valet på torsdag? Svar: Lite kan det säkert påverka, eftersom frågan stulit uppmärksamhet från andra, centrala frågor om ekonomisk politik och för att det befäster bilden av Corbyn som en dålig ledare.

Den bilden har genom åren manglats ut inte minst av de Labourpolitiker som ännu lider av fantomsmärtorna från blairismens fornstora dagar – de saknar den Blair som till och med Thatcher beundrade för att han förde hennes idéer vidare. Blair själv rekommenderar inte britterna att rösta på Labour i det här valet.

Bland svenska ledande socialdemokrater har jag nästan aldrig hört någon säga något vänligt om Corbyn – där är han vanligtvis lika impopulär som låt oss säga Bernie Sanders var under de amerikanska primärvalen. Corbyn står för ett upplivande av den demokratiska socialismen, det är helt enkelt det som stör. Och på borgerliga ledarsidor i Sverige kan man konstatera att Corbyn på ett direkt obehagligt sätt både demoniseras och förlöjligas.

Men när brittiska opinionsinstitut frågar väljarna om vad de anser om Labours ekonomiska politik borde det för många vara närapå häpnadsväckande läsning. Labour går till val på fördelningspolitik och de viktigaste förslagen man har stöds överlag av en majoritet av de brittiska väljarna. Väljarna säger tydligt ja till höjda skatter för högre inkomster (64 procent av de tillfrågade i Yougovs mätning gillar idén att hårdare beskatta inkomster över 123 000 pund). En majoritet gillar förslaget att åternationalisera de illa fungerande brittiska järnvägen. Och så vidare. När Corbyn varnar för att Boris Johnson kan tvingas sälja ut sjukvården (NHS) vid ett handelsavtal med USA – då lyssnar väljarna. Labour har dessutom en ambitiös klimatpolitik, medan Johnson rentav vägrat delta i en klimatdebatt i Channel 4 (där han ersattes av ett smältande isblock).

Det är inte Labours politik som är trubblet, det är något annat. Vad?

Det är Brexit, punkt slut. Corbyn står där med en praktiskt taget olöslig uppgift. Många av de arbetare som röstade för Brexit gillar inte tanken på att en ny omröstning ska genomföras och när Corbyn i debatterna säger att han ska stå neutral i Brexitfrågan och enbart följa ett folkligt utslag – ja, då tvekar en EU-kritisk del av arbetarklassen att rösta på honom. Skulle Labour köra hårt med en lämna-EU-linje, kosta vad det kosta vill – då försvinner istället andra väljare, ofta medelklassväljare, som sörjer resultatet av omröstningen 2016.

Hade Brexitfrågan inte varit aktuell i det kommande valet hade Labour haft en god chans att vinna det, ungefär som i valet 2017. Det är inte Labours politik som är problemet, det är inte heller Corbyns vänsteruppsyn som är problemet och inte heller frågan om antisemitism som är problemet – det är Brexitfrågan. Den klyver Labourväljarna. Och utan de avgörande arbetarrösterna tar högern makten, så har det sett ut i många länder.

Det är möjligt att Labour kan knappa in något. Men det ser dystert ut. Den som tror att det finns något enkelt sätt för Labour och Corbyn att lösa dilemmat fattar nog inte vad decennier av doktrinär marknadsliberalism och klassförakt uppifrån gjort med människor: tagit ifrån dem tron att en grundläggande samhällsförändring är möjlig.