Kolsänkor spelar roll. Negativa utsläpp, det vill säga infångande av koldioxid, har lyfts upp av FN:s klimatpanel IPCC som nödvändigt för att vi ska kunna nå klimatmålen. 

I sammanhanget är träd i storstäder en liten del, visserligen oerhört betydelsefull lokalt eftersom fler träd och grönytor både innebär kolsänkor, men också sänker temperaturen och minskar risken för översvämningar. Men mer betydelsefullt på totalen är givetvis att Sverige ser till att skapa kolsänkor i skogs- och jordbruket.

Men låt mig ändå stanna upp vid de urbana kolsänkorna.

Innan Stockholm utvecklade de nya anläggningsmetoderna under 2010-talet var 30 procent av träden i staden döende. Trenden vändes. De nya metoderna fick träden att frodas. Men hur länge till?

Björn Embrén, tidigare träspecialist för Stockholms stad, som är den som utvecklat de nya anläggningsmetoderna, är djupt bekymrad – han är rentav arg.

Träden är nämligen hotade på nytt. Idag av sopsaltning. Sedan 2013 sopsaltas nämligen cykelbanorna i Stockholm, vilket görs för att öka andelen vintercyklister i staden. Men hur påverkar det träden? Extremt negativt.

Ett tydligt tecken är de onormalt stora mängder fullvuxna träd som dött längs stadens cykelbanor de senaste åren, förklarar Björn Embrén. Han ger mig ett antal exempel: På sträckan Drottningholmsvägen med fortsättning Bergslagsvägen, från Alvik och ut mot Råcksta, har det sedan 2019 fällts drygt 160 träd på grund av framför allt saltskador. På Sankt Eriksgatan har drygt 70 träd så stora saltskador – eller är redan döda av saltet – att de måste bytas ut. När vi tittar på detta tillsamans skakar han på huvudet och konstaterar att anläggningen kostar staden 150 000 kronor per träd, eller mer. Och han frågar sig till vilken nytta, när planteringarna direkt utsätts för saltning.

Längs med Nynäsvägen mot Skogskyrkogården syns de resliga tallarna sakta tyna bort och bli bruna på grund av det ymniga saltandet på cykelbanan som leder in mot city. Flera av träden på Hornsgatan uppvisar samma symptom, bruna kronor redan i augusti.

Varför dödar saltet träden? Jo, det ger direkta förgiftningsskador på växter och träd i närhet till cykelbanorna och förstör strukturen på jorden bredvid vilket gör att infiltrationen av dagvatten ner i marken förstörs. Träden hämmas i sin utveckling och får färre, mindre och missfärgade blad. Det betyder till exempel att dessa blad inte kan ta upp de skadliga partiklar och inte heller lika mycket koldioxid som ett friskt blad kan – vilket innebär att föroreningarna i stadsluften ökar. Den minskade grönmassan påverkar även växternas möjlighet att motverka ökande temperatur i staden, den så kallade värmeeffekten, och vi får träd som dör när marken förgiftats. 

Ytterligare en konsekvens blir att en ökad mängd av förorenat dagvatten förs ut i sjöar, vattendrag och dagvattensystem. Detta ger ökande mängder förorenat dagvatten direkt ner i Mälaren som ökar på halterna av föroreningarna i Stockholms dricksvattentäkt (Mälaren). 

Björn Embrén frågar sig hur lång tid tar det innan vi stockholmare har förstört vårt dricksvatten?

Är vintercykling verkligen avgörande för att nå klimatmålen – eller är det symbolpolitik? Och om man till varje pris vill uppmuntra vintercykling finns ju andra metoder än att sopsalta, nämligen att ploga och sanda – utan salt. Vi kan också inspireras av Falun, där kommunen delar ut gratis vinterdäck till cyklister.

Kemisk bekämpning av ogräs är förbjudet för att det skadar naturen. Varför är inte kemisk bekämpning av halka förbjudet – är det för att man inte ser det som dör under ytan?

Låt inte sopsaltning döda våra träd!