Det är en bister värld där den mäktigaste dikterar villkoren. Själva motsatsen till civiliserad ordning. Vi har sett sådant utspela sig i konflikt efter konflikt, i nation efter nation. FN är en ståtlig fasad för en genomcynisk hierarki där en handfull aktörer bara driver sina egna intressen.
Vill vi att folkrätt ska gälla?
Vill vi ha möjlighet att någon gång kunna etablera grundläggande respekt och förtroende för principer som till sist handlar om att varje individ har ett värde, varken mindre eller större än någon annans?
Då är det som nu sker i Gaza – med Gaza – helt avgörande.
Israel gör sig skyldigt till förbrytelser. Svaret på Hamas terror saknar proportionalitet. Civila dödas, journalister dödas, städer hamras ned till damm. Det är inte en överdrift att tala om folkmord. Med inslag av sadism och förnedring. Det är en självklarhet att konstatera att det som sker är ett brutalt hån mot allt vad folkrätt heter.
Från den israeliska regeringens högerextrema, fundamentalistiska delar kommer allt tätare förslag om att fördriva Gazas befolkning, med motivering att alla två miljoner – inklusive barnen – är att betrakta som terrorälskande nazister.
Kriget är en fantastisk öppning, säger Ben Gvir, ledare för partiet Otzma Yehudit och minister för nationell säkerhet. Han vill att Israel ska ”uppmuntra” palestinierna att migrera eftersom det är en ”korrekt, rättvis, moralisk och human lösning”. Samtidigt säger finansminister Bezalel Smotrich att Israel måste, permanent, kontrollera Gazaremsan.
Det finns all anledning att misstänka att den här sortens argument kommer att växa sig starkare, inte minst för att det redan i november började skickas ut tvärpolitiska testballonger, då med en debattartikel Wall Street Journal, sannolikt för att sondera hur USA ställer sig till ”frivillig” massmigration från Gaza.
USA:s utrikesminister markerar mot dessa förslag. Men varför skulle Israel bry sig om det? Under kriget har man gång på gång nonchalerat önskemål och gränsdragningar från Vita huset.
Benjamin Netanyahu själv förhåller sig passivt till alla dessa utspel, han gör definitivt inget för att på allvar dämpa sina koalitionskollegor, snarare har hans egen retorik – som att återkomma till bibliska referenser om ”Amalek”, en existentiell fiende till det judiska folket, utrotade efter gudomligt påbud – lagt grunden för något fruktansvärt som ändå kan komma att bli så mycket värre.
Israel prövar tanken om total fördrivning.
Deportation.
Om det skulle ske, om världen låter det hända, kan ingen längre åberopa folkrätt.
Att då läsa Göteborgs-Postens ledarsida (3/1) är surrealistiskt.
”En ung palestinsk familj skulle kunna ha ett betydligt bättre liv utomlands”, skriver Håkan Boström, och han fortsätter:
”Man (Israel) gör helt enkelt frågan till ett individuellt val med hjälp av piska och morot.”
Piska som i att ditt hem raseras och dina barn dödas.
Morot som i…
Ja, att Israel inte kan göra om samma sak om du flyr.
Boström medger ändå att ”emigrationen kan ses som mer eller mindre framtvingad”.
Han hanterar det här som abstraktion. Som en spegel för att debattera svensk identitet. I hans spegel syns inga amputerade spädbarn, inte heller journalisten som fortsätter rapportera trots att hans familj likviderats, en efter en.
Det groteska som tillfogas Gaza måste få ett slut.
Ja, innan Gaza upphört att existera.
Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, hyllas nu av många för sitt tal i Sälen. Han menar att kriget kan komma, att Ryssland utgör ett sådant hot, att vi måste fråga oss själva vad vi är beredda att göra för att försvara Sverige, och fråga oss vad som egentligen är värt att skydda:
”Det är den skärv av jordytan vi vill lämna till våra framtida generationer i bättre skick än vi fick ärva den. Att försvara allt detta, vår ordning, våra friheter och demokratiska ideal, det är vad det handlar om och i denna insikt växer vi alla under uppgiftens allvar.”
Precis, det gäller ideal.
Men när varken Tobias Billström (M) eller Magdalena Andersson (S) kan förmå sig att kräva permanent vapenvila och eldupphör i Gaza?
Då är det Sverige som kollapsar moraliskt.
Då är det Sverige som kapitulerar för den starkes rätt.
Då är det Sverige som hyllar folkrätt men vänder bort blicken när den skymfas.
Då är det inte längre mitt Sverige.
Vi måste kunna förvänta oss så oändligt mycket mer.
