Hot som lurar runt hörnet kommer alltid att trumfa avlägsna, diffusa hot, skrev jag häromdagen. Har man inte mat på bordet är mat på bordet det enda man har ögonen på. Abstrakta, överväldigande hot – som klimatkrisen – är svårare att ta tag i.

Problemet är bara att krisen inte är ett avlägset hot i fjärran. Översvämningar, stormar, torka, vattenbrist – det varmare klimatet påverkar här och nu. Inte bara på andra sidan jordklotet, utan också i Europa, i Sverige.

Men Tidöregeringen misslyckas inte bara med att sänka utsläppen, utan också med att anpassa samhället efter de förändringar som redan är här.

Till exempel kommer allt fler behöva vård för värmerelaterade problem. Redan vid temperaturer på över 20 grader ökar risken för saltrubbning (hyponatremi).

En ny studie från Karolinska institutet visar att en temperaturhöjning på en till två grader till 2050 kombinerat med en åldrande befolkning kommer att ge omkring 70 procent fler sjukhusinläggningar för just hyponatremi.

Men vare sig vården, skolan eller egentligen någon av våra institutioner förbereds för klimatkrisen.

Att rusta upp sjukvården är inte bara en fråga om patientsäkerhet eller en dräglig arbetsmiljö – det handlar också om att förbereda för de behov som kommer med en eskalerande klimatkris.

Att minska bilismen och göra plats för mer grönska i städer är inte flummig symbolpolitik, utan avgörande för att skydda från översvämningar, hålla nere temperaturerna och minska lutföreningarna.

Och så vidare.

Låt henne inte komma undan.

En fördröjd förändring kommer inte på något vis att göra omställningen enklare, även om det verkar vara det Tidöregeringen sätter sitt hopp till: att allt magiskt kommer lösa sig med tiden. Att ny teknik är frälsningen, eller att andra länder ska lösa krisen åt oss.

Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) vill förstås att du ska köpa hennes lögner – och den självgoda utstrålningen, påklistrad för att du ska tro att allt nog blir bra. Som Fanny Jönsson skrev i Aftonbladet häromdagen: Pourmokhtari vill att du ska ge upp.

Gör inte det. Låt henne inte komma undan. Försök i stället att förstå, även om det är dränerande. Sätt dig in i den senaste klimatforskningen. Ta del av vad länderna kommer överens om på COP29 som just nu pågår – och framför allt: jämför det med vad som behövs för att jorden ska fortsätta vara en beboelig planet.

Insikterna, och glappet, kommer att sätta skräck i dig. Och kanske är det just det – kunskap och krisinsikt – som behövs. En känsla av att det är på allvar, och att avgörandet sker nu.

För vilket är egentligen mest skrämmande: Att välja tåget istället för bilen, eller att leva i en värld där bensin inte längre finns och infrastrukturen för alternativa färdmedel aldrig byggdes? Att gå miste om en flygresa till värmen eller att inte veta något annat än värme: skogsbränder, värmeslag och skördar som förstörs av torka?

Med Tidöregeringen är vi halvvägs längs vägen som är fyra förlorade år för klimatet och miljön. Det betyder inte status quo – det betyder massiv försämring. Och det har vi inte råd med.

Vi har inte råd att ”öka utsläppen nu och minska dem sen”. Vi har inte råd att fortsätta skylla ifrån oss. Vi har inte råd att vänta på att ”systemet” ska lösa allt.

Det är svindlande, men det är sant: allt det här är upp till oss.

För vi är systemet. Partier, regeringar, företag: allt består av människor. Det är svindlande, men det är sant: allt det här är upp till oss. Och därför måste vi ställa krav.

Så nästa gång du hör någon fråga om staten ska stå för klimatomställningen, fråga tillbaka: ska staten stå för de fossila bränslena? Så felvänd är vår värld. Vi lägger gladeligen pengar på vår egen undergång, men överlevnad är ”för dyrt”.

Hotet lurar runt hörnet. Du måste bara våga känna efter för att inse att det bränns.