Författare är Antonia Ax:son Johnson, ägare och ordförande i Axel Johnson Gruppen, Viveca Ax:son Johnson, ordförande i Nordstjernan, Jenny Lindén Urnes, ägare och ordförande i Lindéngruppen, samt Cristina Stenbeck, ägare i Kinnevik.

Nu befarar kvartetten att regeringen förbereder lagstiftning gällande kvotering. De vill inte att staten ska styra vad som sker med bolagsstyrelser. Tre argument anförs:

1. Kvotering skulle störa det ”bredare” mångfalds- och jämställdhetsarbetet. Hur? Oklart. ”En siffersatt kvot skulle också etablera helt fel drivkrafter där kvantitativa mål blir viktigare än kvalitativa”, skriver de. En av de vanligaste invändningarna mot kvotering. Kvinnor ska väljas utifrån sin kompetens, inte utifrån sitt kön. Problemet är dock – som alla vet – att det sker för sällan. Även om trenden är positiv.

2. Kvotering urholkar äganderätten. Aktieägare ska utse styrelse, inte begränsa av tvingande regler – och ”särskilt stötande” blir det tydligen när det handlar om ”sortering av individer utifrån kön”.

3. Kvotering i näringslivet kan fortplanta sig genom samhället och till sist även omfatta andra grupper än kvinnor. ”Spridningsrisken”, varnar författarna. De framhåller Norge som skräckexempel. Där har styrelsekvotering följts av förtur för sökande med ”icke-västlig invandrarbakgrund” till statliga tjänster.

Affärskvinnorna menar att kvotering direkt hotar ett samhälle, med tillhörande värdesystem, ”där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka”.

Det är på sätt och vis rörande.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Antonia och Viveca Ax:son Johnson, Jenny Lindén Urnes samt Cristina Stenbeck svävar så högt över majoritetens tillvaro att de lyckas bagatellisera att miljoner svenskar idag upplever att de sorteras just utifrån kön eller etnicitet.

Men om vi ändå håller oss till jämställdhet i näringslivets toppskikt kan deras debattartikel bemötas med tre korta meningar (samtliga data från AllBright):

I börsbolagens ledning finns 20 procent kvinnor.

101 av börsbolagen har bara en kvinna kvinna i ledningsgruppen.

Om utvecklingstakten fortsätter i samma tempo dröjer det 24 år innan börsbolagen uppnår minst 40 procent kvinnor.

Hur ser det förresten ut i författarnas egna bolagsstyrelser?

Axel Johnson Gruppen: 4 män, 4 kvinnor (varav en Antonia Ax:son Johnson ) – 50 procent

Nordstjernan: 4 män, 2 kvinnor (varav en Viveca Ax:son Johnson) – 33 procent

Lindéngruppen: 3 män, 1 kvinna (Jenny Lindén Urnes) – 25 procent

Kinnevik: 6 män, 2 kvinnor (varav en Cristina Stenbeck) – 25 procent

De är alltså mer jämställda än genomsnittet, särskilt då Axel Johnson Gruppen.  Men de flesta hamnar ändå under kravet från politiskt håll om 40 procent kvinnor.

En avgörande detalj som författarna glömmer att nämna är hur de själva nått sina positioner. De hävdar att kompetens ska räcka. Att näringslivet kommer att självreglera, att snart förstår företagen att din kapacitet avgör och inte kön, etnicitet, bakgrund. Men den resan har ingen av dessa fyra  gjort. Samtliga har ärvt sina privilegier.

Jenny Lindén Urnes tog över familjeföretaget när hennes far Ulf G Lindén gick bort.

Cristina Stenbeck tog över efter Jan Stenbeck.

Antonia Ax:son Johnson tog över en företagsgrupp som familjen kontrollerat i fyra generationer.

Viveca Ax:son Johnson tog över familjeföretaget som grundades 1890.

Fyra kvinnor avfärdar reglerad jämställdhet trots att de själva aldrig på allvar har behövt bekymra sig över de strukturer som utestänger andra kvinnor från näringslivet.

Kvotering smakar illa på en silversked.