”Jag med, jag håller på att dö för att jag har så ont i magen.” 

Jag är 31 och har först det senaste året fattat att jag lider av PMS. Min kompis är också över 30 och har precis blivit diagnosticerad med endometrios. En gång i månaden (vi är rätt synkade, jag väljer att se det som ett systerskap i lidandet) lider vi. Först nu, när vi har haft mens i halva vårt liv, har vi börjat förstå att det här som vi drabbas av varje månad, det innebär ett lidande som faktiskt inte är helt ovanligt. Eller onormalt. Men mer ovanligt att prata om.

Endometrios innebär symtom som svåra smärtor i mage och rygg, svårt att bli gravid och riklig menstruation. Det är svårt att få rätt diagnos trots att cirka 10 procent av alla personer födda med livmoder drabbas. Vissa har så svåra smärtor av cystor från endometriosen att de tillbringar mycket tid på akutmottagningar. Andra är sjukskrivna så ofta att de drabbas i yrkeslivet och ekonomiskt. Någon annan har svårt att få barn utan att få rätt hjälp. Endometrios kan även leda till att organ växer ihop. 

PMS är en förkortning för premenstruellt syndrom och kan vara allt från lindrig till väldigt svår (PMDS). Den drabbade kan få humörsvängningar, ångest och känna sig deprimerad, arg och ledsen en tid innan mens. Detta är rätt vanligt.

Tydligen kan man få SSRI utskrivet mot PMS. Om detta visste jag inget. Tydligen kan vissa ha PMS två veckor i månaden, det vill säga hälften av tiden. Om detta visste jag inte heller så mycket. Detta visste jag däremot om PMS: Det används som en ursäkt av män när de vill avfärda kvinnor med ett ”haru mens eller?”. I övrigt, inte så mycket.

Jag är inte ensam, vi är så många som går omkring med kroppar som vi inte känner till fullo. Som påverkas psykiskt och fysiskt av de naturliga funktionerna i vår kropp, varje månad. Som blir sjukskrivna, mår dåligt och lider av så kallade ”dolda sjukdomar” eller ”kvinnosjukdomar”. Enda anledningen till att de är ”dolda” är att ingen har brytt sig om att ta reda på mer om dem. Negligerade sjukdomar vore ett bättre begrepp. 

Det här är vad jag vill: 

Jag vill kunna sjukanmäla mig för att jag har PMS och inte kommer ur sängen utan att gråta och jag vill att det ska vara lika normalt och ogenant som att sjukanmäla mig för migrän (eller allra helst slippa sjukanmäla mig alls för att jag får rätt behandling). Jag vill att de med extrema smärtor under mensen ska slippa en karensdag eftersom de blir sjuka en gång i månaden (eller helst slippa bli sjuka alls för att de får rätt behandling). Jag vill att någon med endometrios ska kunna gå till sin vårdcentral och bli rätt behandlad och inte behöva vänta i flera år på att få rätt diagnos. Jag vill att mens ska vara lika lätt att prata om som en förkylning. Jag vill att läkare ska ha koll på vad ”kvinnosjukdomar” innebär i vardagen och hur det påverkar ens liv, inte skicka hem en med alvedon. Jag vill att alla med livmoder och mens ska veta om hur deras kroppar kan påverka deras psykiska mående utan att det ska reduceras till ”opålitliga kvinnor och deras hysteri”. 

Jag vill att vi inser att det handlar om att dessa sjukdomar drabbar oss med livmoder och att det är därför fortfarande råder en sådan total okunskap kring dem.  

Och så vill jag att alla som ligger i fosterställning några dagar före mens och tänker att världen hatar dem och att det aldrig har funnits någon värre människa på jorden någonsin ska veta: det är inte du. Det är din kropp som krigar mot dig. Och det är inte okej, men du är stark som står ut. Och ät lite choklad. Det hjälper inte – men det är gott.