Som om den låga lönen inte vore nog, vår vårdpersonals vardag består av otrygga anställningar, deltider, precisionsbemanning och stress. En kvinna som jobbar som undersköterska på Sahlgrenskas akutmottagning berättar att hon ofta inte hinner gå på toaletten under ett pass. Hon måste springa mellan patienterna. Vissa kvällar kissar hon nästan på sig.

Vi vet alla att arbetarkvinnor har sämre villkor än andra grupper på svensk arbetsmarknad. Var fjärde kvinna har en tidsbegränsad anställning. Över hälften arbetar deltid. 65 procent arbetar under obekväm arbetstid, utanför dagtid. 

Det är inga nya uppgifter. Kvinnornas vardag har sett likadan ut i decennier. Det är skamligt. I den S-märkta tankesmedjan Katalys senaste rapport ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte” – En analys av arbetarkvinnors arbetsmarknad, är dessa hårt slitande kvinnors arbetsvillkor äntligen  i fokus. 

I rapporten kan man bland annat läsa att var tredje anställd kvinna har sömnbesvär. Fyra av tio arbetarkvinnor har ont i nedre delen av ryggen varje vecka. Vård- och omsorgspersonal har en generell risk för sjukskrivning som är åtta procent över genomsnittet och elva procent över genomsnittet för psykisk sjukdom. Den som har arbetat på ett äldreboende och har  lyft de skröpliga kropparna vet exakt hur den där smärtan i nedre delen av ryggen känns. 

Arbetarkvinnor har en medellön på 21 700 kronor, vilket är lägre än alla andra grupper. I verkligheten är lönen ofta lägre, eftersom många arbetar deltid. Så många som hälften av Kommunals medlemmar jobbar deltid, 9 av 10 är kvinnor. För kvinnorna är jakten på fler timmar ett ständigt flås i nacken.  Många kommuner har nämligen valt att konkurrensutsätta hemtjänsten och därmed har antalet timmar blivit färre.

De osäkra anställningarna är ett aber. Under den senaste femårsperioden har antalet visstidsanställda kommunalare ökat med 24 000 till drygt 152 000 personer. Samtidigt har 100 000 av Kommunals medlemmar tvingats gå ner i arbetstid för att omsorgen om anhöriga inte räcker till, vilket får till följd att deras redan låga inkomst sjunker ytterligare.

Istället för bättre villkor utsätts kvinnor för en strukturell diskriminering på svensk arbetsmarknad. År efter år.  

Varför är det ingen som höjer sin röst och ryter ifrån? Vi borde alla vara rasande. Men nej, samhället verkar vara rörande överens om att allt är som det ska vara. Det är skamligt.

I Göteborg har vi infört rätt till heltid inom kommunen. Det är bra. Men det behövs mer. Vi är redo för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det är på tiden att vi vågar. Och inför delad föräldraförsäkring. Det är dags att papporna tar sitt ansvar för att utjämna skillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. 

Och läs Katalys rapport, öppna dina ögon.