Hur förhålla sig?
Det finns ett antal alternativ, att döma av reaktionerna på statistiken.
Du kan bestämma dig för en tankefigur där nivån av otrygghet och antalet övergrepp tveklöst hänger samman med invandring. Svensk jämställdhet kommer successivt att nötas ner av främmande män som avskyr kvinnor som vill leva sina liv utan patriarkala/religiösa begränsningar. Du har inget bevis, men du skulle inte vara ensam om göra den analysen. Du har minst ett riksdagsparti som tycker exakt likadant. Du har diverse opinionsjournalister och debattörer att luta dig mot.
Men vad gör du med din tankefigur? Kanske som Katerina Janouch. Överdoserar på Daily Mail-artiklar, drömmer om vapenlicens för att kunna försvara dig mot ensamkommande, sörjer svenska mäns förlorade maskulinitet, agerar propagandist när du bjuds in till utländska medier, anklagar dina kritiker för att leva i en skyddad bubbla.
(Studera gärna intervjun med henne i tjeckisk tv, den är själva typfallet för hur den faktaresistenta menar att alla åsikter – och fakta – som skiljer sig från egna åsikter – inte fakta – är just faktaresistenta.)
Du kan tangera ovanstående, men vara mer subtil. Unna dig en lätt prövande tankefigur. Kan det vara si, kan det vara så? För en ledarskribent på, säg, Expressen är det mer lockande än att formulera sig som Katerina Janouch. Alla vet givetvis ändå vad du menar. Du behöver inte skriva det rakt ut. Ibland är frågetecken att jämställa med utropstecken.
”Vad beror den kraftiga ökningen på? Har det skett ett stort och brett bakslag bland unga män i Sverige i synen på tjejers rätt till kroppslig integritet? Eller sticker vissa miljöer ut? Kan siffrorna påverkas av det stora mansöverskott bland unga som migrationspolitiken har resulterat i?” undrar Expressen (10/1) men den som följer redaktionens ideologiska produktion anar svaret, och om den ändå tvekar finns det under nätversionen relaterade texter att övertygas av: ”Sverige har samma pojköverskott som Kina. Vad gör det med ett samhälle?” och ”Övergreppen i Köln vittnar om en vidrig kvinnosyn. Den måste bekämpas även i Sverige”.
Du ska dock vara beredd på att även dina kritiker är kapabla att formulera retoriska frågor. En som du inte slipper undan: Vad är du egentligen ute efter, att diskutera jämställdhet eller migration?
Pinkwashing kallas det att kamouflera annat som engagemang för kvinnors rättigheter. Rasism är mest uppenbart.
Sverigedemokraterna använder kvinnors kroppar som trampolin för sitt hetsande. ”Antalet skändade kvinnor har fördubblats på tre år”, skriver Mattias Karlsson på Facebook så snart Brå-rapporten kommit. Hopp. ”Vi varnade för detta.” Hopp. ”Vi förklarade att det skulle hända och varför och vi vädjade till dem att lägga om kursen.” Plask.
Expressen anser – till skillnad från Sverigedemokraterna – med största sannolikhet inte att invandrade män från muslimska länder är genetiskt kodade till våldtäkt, utan vill mest driva allianspartierna mot Sverigedemokraterna och mot fortsatt begränsning av migration.
Just ja, värna jämställdhet!
Glömde det.
Du har inte bara dessa att välja mellan. Som tur är. Galenskap och bedrägliga glidningar mellan syften har inte riktigt vunnit ännu. Så medan andra delar upp pest och kolera mellan sig, kan du erkänna att ett frågetecken ibland är just ett frågetecken. Brå vet inte varför trenden ser ut som den gör. Du vet följaktligen inte heller. Men du har teorier.
Som att undersökningen gjordes våren 2016 (men ställer frågor om 2015), mitt under en kollektiv psykos – med flimrande varningar om systemkollaps, med politiker som talade om hotade svenska värderingar, med uppmaningar från Polisen att kvinnor inte ska gå ut ensamma om nätterna. Ytterligare en faktor är anmälningarna om övergrepp på festivaler, som – med Köln som fond – utpekades som kulturellt betingad kriminalitet. Sedan kan benägenheten hos kvinnor att identifiera händelser som övergrepp öka. Medierapportering har betydelse.
Men du vet inte.
Däremot är du övertygad om att samhället måste prioritera att hämta in denna saknade kunskap omgående. Bara en sådan sak som att Brå inte har tagit med internet om svarsalternativ vad gäller brottsplats…
Ingen kan ens låtsas att Sverige är jämställt när var tredje kvinna berövas känslan av en trygg närmiljö, samtidigt som fler än var tionde kvinna upplever att de tvingas stanna hemma.
Det är väl vad debatten ska handla om?
Hur en kvinna ska garanteras den självklara rättigheten att känna sig trygg och inte bli utsatt för sexuella övergrepp.
Hur vi ska ta oss vidare från villfarelsen att mäns förtryck av kvinnor – tillsammans med all möjlig sorts fanstyg – är importerade fenomen. Ann Heberlein twittrar (hon och Katerina Janouch har valt samma alternativ):
”Nej, det har inte alltid varit så här. Varken tiggare, grupptafsningar eller raketattacker har förekommit i Sverige sedan hedenhös.”
Utomordentlig observation. Solid. Som vi alla känner till – och nu lånar jag journalisten Björn Werners svar till Ann Heberlein – for svenskarna redan för drygt 1 000 år sedan runt i drakskepp längs Europas kuster och spred jämställdhet och pappaledighet.
”Allvarligt”, säger inrikesminister Anders Ygeman (S). 31 procent av kvinnorna kringskärs i sitt dagliga liv, medan motsvarande andel för män är nio procent. Brå uppskattar antalet sexualbrott 2015 till 482 000. Bland unga kvinnor har nästan var tionde utsatts för sexualbrott. Nästan hälften av de drabbade i trygghetsundersökningen uppger att de utsatts för minst två övergrepp. Knappt var tionde händelse polisanmäls.
Det är inte allvarligt. Det är katastrofalt. Något som konkret betyder att kvinnor och män har olika förutsättningar till frihet.
Och det är möjligen obekvämt, men ansvaret för mäns sexuella våld mot kvinnor kan aldrig överföras på nyanlända.
Det är ett svenskt problem.
Det. Är. Ett. Svenskt. Problem.
Nu behövs det mer kunskap för att komma vidare. Gärna i form av undersökningar som djuplodar attityder hos män. Alla män, oavsett bakgrund.
Varje gång ETC-tidningarna har genomfört granskningar framträder den sensationella paradoxen att alla kvinnor känner någon kvinna som blivit utsatt för övergrepp, medan så gott som ingen man känner någon man som utsatt någon för övergrepp.
Vad beror det på?
