I hemtjänsten, i hemsjukvården och på äldreboenden jobbar idag dryga 125 000 personer som undersköterskor. 92 procent av dem är kvinnor. De har dåliga löner, konstiga scheman – ofta så kallade delade turer – och har ofta svårt att få ihop privatlivet med arbetsvillkoren.

När manifestationerna förra veckan ägde rum rapporterades det i media, jodå. Men det är ingen tvekan om att en nyhet som exempelvis den om Hanif Balis twittrande i stort sett slog ut undersköterskorna ilska på nyhetsagendan i de stora medierna. Ett angrepp på Carl Bildt på sociala media var uppenbarligen långt viktigare än de där undersköterskornas arbetsvillkor. Inga politiker trycktes upp mot väggen, inga debattörer eller forskare kallades in för att avgöra vilken vikt undersköterskornas sak har såsom brukar vara fallet när lärarnas lika viktiga sak diskuteras. 

Och jag kan till slut faktiskt inte fatta att det ska behöva vara så här snett. Jag vet att pressen är borgerligt dominerad. Jag vet att journalisterna och de som gör research på public service – SVT och radion – vanligtvis hämtar sina morgonnyheter från de stora borgerliga drakarna i Stockholm, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Men ändå.

Sverige skulle ju inte ens fungera en vecka om personalen i äldreomsorgen plötsligt samfällt sa upp sig och gick hem.

Vuxna barn skulle plötsligt vara tvungna att på ett helt annat sätt ta hand om eller i alla fall hålla koll på sina gamla föräldrar. En ny ängslan för sina anhöriga skulle lamslå en massa människor och göra det svårare för dem att sköta sina arbeten eller bry sig om sina egna familjer. Säkerligen skulle den tyngsta bördan omedelbart falla på den kvinnliga delen av arbetskraften. När äldreomsorgen inte fungerar, då fungerar inte mycket annat.

Folk i allmänhet, vare sig de är journalister,  politiker, arbetare eller tjänstemän, vet att det är på det sättet. Det är kvinnorna som arbetar i äldreomsorgen – och den lika underbemannade barnomsorgen – som faktiskt ser till att det här samhället, inklusive företagen, fungerar någorlunda.

Det är därför svårt, nästan omöjligt att begripa, att undersköterskornas manifestationer förra veckan, där de också uppvaktade socialministern utanför Rosenbad, inte blev ett större ämne i den allmänna diskussionen. Vad beror det på?

Jag tror att det helt enkelt beror på att undersköterskorna tillhör både arbetarklassen och är kvinnor. Deras sociala status på klasstegen är låg och deras möjligheter att påverka de politiska besluten är, tyvärr, ganska liten. Jag tror att den norm som styr mycket av det politiska tänkandet är ett slags tjänstemannanorm. Högre tjänstemän har länge gynnats av de flesta politiska beslut, i synnerhet de förändringar av pensionen som genomförts, men också av allt från utvidgade rut-bidrag, sänkt fastighetsskatt och en rad andra skattesänkningar.   

Att demonstrationerna förra veckan inte uppmärksammades på något passionerat sätt – för att ta till ett understatement – beror på att stora delar av samhället, både vanligt folk och eliter, tar undersköterskornas arbete för givet och bara räknar med att det utförs utan att fundera alls på det. Jag tror att det i slutändan handlar om ett slags förakt mot de många människor som utför dessa jobb. Kvinnlig arbetarklass – det är här som klassamhällets självblindhet uppenbarar sig allra starkast.

I tidningen Kommunalarbetaren skriver en facklig ombudsman att undersköterskeupproret måste fortsätta – och breddas till att omfatta ”också sjukvården, hemtjänsten och särskilda boenden”.

Sant. Ty den höst och den vår som nu väntar kan bli till ett sluttande plan för hela välfärden. Kommun efter kommun och region efter region går nu snabbt från överskott till underskott. Besparingar kommer att börja rullas ut framöver när kommuner inte gärna vill höja kommunalskatten och finansministern inte lär kunna erbjuda särskilt mycket mer i statsbidrag. De anställda inom en rad välfärdsområden riskerar att pressas ytterligare framöver.

Fackförbundet Kommunal har stöttat upproret bra, både lokalt och nationellt. Men till slut kommer den punkt där just Kommunal måste ta till mycket starkare åtgärder för att vända på utvecklingen. Kommunal har makten att få Sverige att stanna. Än så länge har Kommunal aldrig riktigt fullt ut tagit den stora striden om uppvärderingen av sina medlemmar. Men så mycket är klart, att så här kan det omöjligen fortsätta: De som utför några av de allra mest samhällsavgörande insatserna nonchaleras och är liksom osynliga.