En studie från SOM-institutet visar att könsgapet mellan svenskarna slog rekord i valet 2022. Forskarna ser en möjlig förklaring i att män, som inte i samma utsträckning som kvinnor gynnats av jämställdhetskampen, är mer benägna att hysa nostalgiska föreställningar om ett mer patriarkalt samhälle.

Narrativet om män som missgynnade outsiders i det jämställda samhället tycks ena oss. En ytterkant rasar över arga incels som hotar demokratin från mammas källar. Den andra gormar om att män svartmålas och inte tillåts vara maskulina.

Också i den politiska mitten ser man män som förlorare, om än med ett mer ömkande tonfall.

I juli skrev DN:s ledarskribent Erik Helmerson en text om kvinnors utbredda misandri. Den målar upp en värld där kvinnor dominerar det offentliga samtalet, både online och i tryck, och från detta elfenbenstorn “hårt och slentrianmässigt” hånar vanliga män utan att någon vågar säga emot.

Helmerson oroar sig över vad det kan tänkas göra med alla vettiga unga män att ständigt bombarderas med budskap om hur otillräckliga, ouppmärksamma och obildade de är. I texten citerar han den förmodade inspirationskällan, som beskrivs som ett ”välkommet medlingsbud av en neutral stat”: Selma Brodrejs ”Testosteron”.

Det är närmast högerpraxis att beskriva politiska företeelser man sympatiserar med som just neutrala. Deras syn på nationalekonomi är inte ideologi, utan opartisk vetenskap. Förtryck är naturliga hierarkier, inte strukturella orättvisor. Vita manliga hjältar är apolitiska, medan kvinnliga, queera eller bruna är en woke påverkansoperation.

”Testosteron” visar sig ha mycket gemensamt med Helmersons märkliga analyser. Skribenterna enas också i en förkärlek till påståenden baserade på känsla snarare än fakta.

Brodrej menar att kvinnor får diktera sanningen om män och relationer, ofta i en ”raljant och generaliserande ton som ökar avståndet mellan subjekt och objekt”. Hundra sidor in läser jag att ”i dag är kvinnan norm snarare än undantag i populärkulturen”.

Det är obegripligtatt det senare passerade en redaktör. Hollywood Diversity Report, som för jämställdhetsstatistik för film och serier, bekräftar tvärtom att kvinnor är kraftigt underrepresenterade i alla led.

Manliga röster saknas inte i debatten – där finns ju till exempel Helmerson själv. Om männen inte lika ofta som kvinnor skriver om kärlek gissar jag att det inte främst är för att de censurerats av kvinnliga grindvakter.

Det råder heller ingen brist på manliga kulturchefer, förlagschefer, mediechefer, eller … någon sorts chefer, egentligen. Chefer och ägare, som har konkreta möjligheter att styra över vem som får synas och höras. Det skulle vi kunna kalla ”makt över samtalet”, om inte alla inblandade bestämt sig för att ge orden en egen, godtycklig definition.

På temat makt skriver Brodrej om ”statistiken om kvinnornas allt mer fördelaktiga position inom utbildning och arbetsliv”. I den riktiga världen tjänar den genomsnittliga kvinnan fortfarande mindre.

Vi är överrepresenterade i branscher plågade av ständiga nedprioriteringar, tar större ansvar för vård av barn och utgör majoriteten av alla fattigpensionärer.

Och det enhälliga manshatet? Förutom att det påstås ske i utrymmen som ägs och kontrolleras av män, låter det som klen tröst för de tiotusentals kvinnliga offren för partnervåld och sexualbrott – brott som tydligen inte räknas när Helmerson ojar sig över att män inte får vara lika hårda mot kvinnor.

Dessutom: i verkligheten boostar sociala medier snarare betydligt grövre misogynt innehåll, riktat direkt till de unga killar han tror radikaliseras av manshat.

Är det synd om män? Tveklöst. Men är det särskilt synd om män, och kan upphovet till deras många problem härröras till ett nollsummespel med kvinnor som vinnare? Dumheter.

En uppmärksam samhällsobservatör ställer inte kvinnor och män mot varandra. Kulturkriget domineras redan av konfliktlinjer mellan olika grupper. Kan det vara så att det distraherar oss från vilka som tar de faktiska beslut som gör allas liv lite sämre, dag för dag?

Men för all del. Vi kan fortsätta skylla mäns problem på kvinnor och spä på de förras hat mot de senare, baserat på känslor, gissningar och vad vi ser i vår bubblas flöde, nu när det visat sig vara en så föredömligt könsneutral syssla.