Bakgrunden till detta kan sägas vara parlamentarisk, att bärande regeringspartiet måste kompromissa – men faktum är att norska kvinnor inte skulle behöva oroa sig om Solberg prioriterade dem snarare än att konsolidera sin egen makt.
2013 tog hon över efter Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet), då i koalition med främlingsfientliga Fremskrittspartiet som fick sina allra första ministerposter. Ett pris värt att betala, tyckte Solberg. Men för att säkra majoritet gjordes dessutom en ”historisk överenskommelse” med Venstre och Kristelig Folkeparti för att säkra deras stöd under mandatperioden.
Moderater, främlingsfientliga, liberaler, kristdemokrater…
Känns den häxbrygden igen?
Just nu slits den svenska Alliansen sönder av att moderater och särskilt kristdemokrater väljer makten framför fortsatt karantän av Sverigedemokraterna, medan liberaler och nyliberaler – Centerpartiet – ännu så länge vill hålla denna högerextremism isolerad. En möjlig utkomst är, trots avlagda löften, att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor försöker bilda en minoritetsregering samtidigt som de (aktivt) säkrar stöd inte bara från Annie Lööf och Jan Björklund utan även (passivt, genom politikens innehåll) från Jimmie Åkesson.
Vilka blir eftergifterna?
Med två aggressivt jämställdhetsfientliga partier inblandade.
Ja, både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kvalificerar sig.
Ja, både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill fasa av aborträtten: gränsen ska sänkas från 18 till 12 veckor (Sverigedemokraterna), lagen bör uppdateras med nya ”säkerhetsmarginaler” (Kristdemokraterna – som kräver nästa jämställdhetsminister).
För norska feminister är det här inte alls orealistiskt, utan en verklighet att hantera – och bekämpa. Solberg började leverera till Kristelig Folkeparti redan 2014, med ett förslag om att läkare skulle beviljas ”reservasjonsrett”, ett slags utökad samvetsfrihet där de inte ens skulle behöva remittera kvinnor till abort, oavsett skäl för abort. Något som grundligt hade försämrat möjligheterna för norska kvinnor. Bara tack vare massiva protester blåste hon reträtt.
”Kvinnor över hela Norge mobiliserade till det största 8 mars-tåget någonsin”, minns Cathrine Linn Kristiansen, engagerad i norska Feministisk Initiativ.
”Det var det första angreppet på abortlagen. Nu ser vi en repris som, enligt min mening, är allvarligare.”
Striden gäller paragraf 2C. Den ger rätt till abort efter vecka tolv om fostret lider av allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning, exempelvis Downs syndrom. Solberg kan tänka sig att se över den.
”Det här är viktiga saker för Kristelig Folkeparti”, säger statsministern till VG.
Kristiansen konstaterar:
”Regeringen vill pressa kvinnor att föda kroniskt sjuka barn mot sin vilja. Men kvinnor har inte individuellt ansvar att få barn som är sjuka för att förhindra ett ’sorteringssamfunn’, som Kristelig Folkeparti formulerar det.”
Solberg har ombildat sin regering så att den nu städslar även liberala Venstre. Men hon har också Kristelig Folkeparti att förhålla sig till, speciellt efter att partiet i fjolårets val fick en vågmästarroll. Maktspel pågår. Kristelig Folkeparti vill maximera sin roll, långt bortom sitt väljarstöd (4,2 procent). Hittills har man lyckats. Hotet om blockbyte är alltid närvarande, om någon vecka fattar partiet vid en extrainsatt kongress beslut om det är samarbete åt höger eller vänster som gäller.
Solberg vill regera, hon vill verkligen regera.
Därför går hon det konservativa, kristna särintresset till mötes. Med förhoppning om att de sugs in i hennes regering.
Det som nu pågår i Norge kallas ”illaluktande och smaklös hästhandel” av Grethe Irvoll, veteran inom Arbeiderpartiet som arbetade med att ta fram landets abortlagstiftning för 40 år sedan. Men det är inte bara oppositionen som är kritisk. Venstre bedyrar att man inte ställer sig bakom Solbergs utspel. Även internt kommer negativa reaktioner, bland annat från stortingsledamöter, ministrar och Unge Høyre: ”Jag är extremt besviken”, säger förbundsordförande Sandra Bruflot.
Kristiansen är även hon besviken. Men hon är inte bestört.
”Kvinnors rättigheter läggs upp först på förhandlingsbordet. Det är historiskt alltid så kallat anständiga Høyre som gett efter för ytterhöger och kristna mörkermän för att få regeringsmakt. Vi är många som efterlyser partiets ryggrad.”
På måndag arrangerar kvinnogrupper demonstrationer i flera städer.
”Tusentals har redan anmält sig”, berättar Kristiansen för Dagens ETC.
Högerpartier köper sig makt.
Kvinnorna tvingas betala priset.
Norges sak är vår.
Eller, kan bli vår.
Säg att vi får ett värstascenario.
Hur kommer svenska kvinnor att drabbas?
Vilka kompromisser är Kristersson beredd att ingå?
Direkt till abort utan att först passera genuspedagogik?
Han började kalla sig feminist för ett par månader sedan.
Han har drömt om att slå näven genom det där kaklet – ta makten, behålla makten – avsevärt längre.
