Debatten kring kvinnors kroppar är alltid aktuell, men exploderade nyligen efter en insändare på DN Åsikt som menade att ”feminism bör stå för sunda kvinnliga kroppar”. Övervikt bör inte uppmuntras menade skribenterna, och uttalandet ledde till ett rimligt feministiskt vrål.

Alla typer av kroppar måste accepteras, och vi måste slåss mot den alldeles uppenbara diskrimineringen av större kroppar. Det svarade Pernilla Ericson på Aftonbladet under parollen ”En bra feminist ger fan i andras kroppar”.

Att pressen på kvinnors utseenden måste minska borde inte komma som en nyhet, och det är knappast feministiskt att blint hylla ideal som alltid tryckt ner och kontrollerat kvinnor. Dagens ideal betyder inte samma sak som hälsa.

En smal kropp behöver verkligen inte signalera hälsa, något samhället verkar långt efter med att förstå. Kravet på en smal kvinnlig kropp har dock alltid skapat ohälsa, och vi kommer aldrig få ett hälsosamt och jämställt samhälle om andra tar sig rätten att bedöma folk efter utseende.

Fortfarande värderas dock kvinnors värde efter utseende. Att vara snygg är ett stort privilegium som kan ge makt och skapa en spricka i glastaket, samtidigt som taket blir ännu svårare att ta sig igenom för de som står utanför idealet.

Likt en VIP-krog i Los Angeles har äldre, överviktiga, ”fula” ingen rätt att inta rummet, om de inte lyckats använda sina andra privilegier på ett unikt strategiskt sätt. Hur ofta exponeras större eller äldre kroppar på ett positivt sätt i media? Frånvaron av andra kroppar än den normativa blir en ständig påminnelse för den som är missnöjd.

Det har inte blivit bättre av sociala medier. Idealkropparna som fyller instagramflödet fortsätter att befästa samhällets gamla strukturer och bidrar till att andra kroppar idag inte känner att de platsar.

Det bidrar – tyvärr – till dagens attityd att det fullt normala, den stora majoriteten av den kvinnliga befolkningen, ses som något misslyckat. Först när allas kroppar är välkomna och uppskattade i såväl samhället som i Instagramflödet kan det förändras.

Vi dömer andra väldigt lätt, men har svårare att se hur det är att vara i någon annans situation. Att kunna välja våra liv precis som vi vill borde vara en rättighet, oavsett om du är man, kvinna eller icke-binär, men är det vår feministiska rätt att tycka att andra ska välja precis som vi själva gör? Att säga att andras kroppar borde se ut på ett visst sätt? Eller är det snarare att acceptera de val andra väljer att göra?

Svaret på det är lätt när det gäller kroppen. Ett feministiskt samhälle värderar inte människor efter utseende, utan ger lika möjligheter oavsett gener, matval och träning.

Andra val kan behöva diskuteras och drivas på, då det ofta är en uppförsbacke att bryta strukturer. Att dela föräldrapenning och vab är sällan mest fördelaktigt för individer, vilket innebar att bara 17 procent delade ­föräldrapenningen för barn som föddes 2015. Att ­exponera en kropp med skavanker kommer knappast ­heller gynna individen till en början.

Ett ännu svårare val för en individ är att våga och orka anmäla trakasserier och övergrepp. Den lätta vägen är oftast den som är väl upptrampad, och feministisk kamp för man - tyvärr - oftast inte för sin individuella vinning, utan för den strukturella. Precis som feminister genom historien banat väg för samhället idag.

Rättigheter som kämpats fram kan också tas tillbaka. Det behöver vi komma ihåg när vi reflekterar över vad som är feministiskt. Vi måste förstå vilka som skadas när vi befäster strukturer, och vi måste kämpa för de som har sämre förutsättningar än oss själva. Det är riktig ­feminism.