Jag är övertygad om att grunden till det svenska missnöjet – högerpopulismens framgångar – egentligen lades under 90-talskrisen när arbetslösheten var skyhög och den åtstramningsideologi som sedan institutionaliserades kom att delas av såväl borgerlighet som socialdemokrati. 

Överallt har staten och det offentliga dragit sig tillbaka. Visar sig gör den när regler ska fastslås för vad den inte får göra, till exempel bedriva expansiv ekonomisk politik, hävda att priskontroller kan vara vettiga eller att budgetunderskott inte är liktydigt med världens undergång.   

Riksbankens så kallade räntevapen avfyras för att minska inflationen, trots att det enligt många ekonomer överhuvudtaget inte biter på en inflation som har globala orsaker – ökade priser på olika råvaror.   

Det helt absurda i den stora uppmärksamhet som räntefrågan alltid får är att det drar blickarna från det som är det verkliga problemet: En inaktiv stat, en handfallen regering. Kommuner och regioner står redan nu – och det lär bli än värre nästa år – inför stora underskott och även om reserver tas till kommer det att leda till stora nedskärningar i all slags offentlig verksamhet. Det betyder att arbetslösheten ökar och att samhället fungerar sämre. 

Penningpolitik kan aldrig, vad den än tar sig till, lösa några stora problem i samhället – ändå tar fixeringen vid Riksbankens förehavanden upp mer mediefokus än den permanentade åtstramningspolitik som sedan länge gällt. 

Riksbankens penningpolitik kan heller aldrig göra något för att dra in inflationsdrivande köpkraft där det inte skadar samhället – alltså beskatta de allra översta skikten mycket mer än idag. Den översta procenten i detta land eldar dessutom sedan länge på koldioxidutsläppen alltmer tack vare de skattelättnader de översta skikten fått.  

Hur har det egentligen blivit så här? Hur har staten blivit så handfallen och hur har åtstramningsfilosofin blivit så dominerande? 

Det finns många förklaringar till det. Ett är nog faktiskt att den dominerande nationalekonomiska visdomen haft ett så stort inflytande de senaste årtiondena. Ingrepp i marknadsmekanismerna anses där i princip alltid vara en störningsfaktor, inte ett sätt att stärka fördelningspolitiken och få samhället i stort att fungera bättre. Och den ekonomiska människan (Homo Economicus), rationell och egoistiskt avskuren från alla sociala sammanhang, står i centrum. 

Jag brukar säga att det är den enskilt mäktigaste bild av människan som någonsin lagts fram – och det är den som har sista ordet i de flesta regerings- eller i riksbankssammanhang. 

Den ekonomiska människan är dessutom i allt väsentligt – en man. Inte bara i teorin, utan också bokstavligen i den meningen att de allra flesta ekonomer varit eller är just män. Det dröjde länge innan en kvinna doktorerade i ämnet på svenska universitet. Av mer än 1 000 avhandlingar i ekonomi mellan 1990 och 2019 skrevs 791 av män och 341 av kvinnor – och då ska man komma ihåg att under de hundra åren före 1990 var det ännu mer extremt fördelat. Det stora berg av ekonomisk teori som tornar upp sig framför politiken sedan mer än ett sekel har författats av män och åter män. 

Spelar det någon roll? Ja, säger en professor i etnologi, Anita Nyberg, som studerat detta. Generellt sett har kvinnor andra erfarenheter än män och i slutändan letar sig detta faktum in i teoribildning och ämnesval. 

Man får också betrakta det som ett historiskt faktum att de välfärdsstater som byggdes upp under efterkrigstiden – och som nationalekonomer vanligtvis gnölat på – har varit gynnsamma för kvinnor i allmänhet. 

Sakta men säkert förändras detta. Kvinnor är idag långt mer närvarande i det nationalekonomiska universat än tidigare. Men det lär ta tid innan det slår igenom. Jag tror ändå att något verkligen händer just nu. 

”Ekonomins kvinnliga revolutionärer”, så lyder rubriken på en artikel av Enna Gerin, utredare på Katalys, publicerad nyligen i Flamman. Hon konstaterar att den mest genomtänkta kritiken av ensidig inflationskamp, åtstramningspolitik och överhuvudtaget av det neoklassiska paradigmet idag kommer från några ledande kvinnliga ekonomer: Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei. 

För Sveriges del kan man lägga till exempelvis Elinor Odeberg, chefekonom på Arena idé, en av få som vågat säga att just Riksbankens oberoende är problematisk.   

Ännu utgör de något av en gerilla, verksam i ockuperat land. Men de vinner terräng.  

Jag ska inte gå in närmare på vad dessa ekonomer hävdar. Men sammantaget rör det sig om en tung utmaning mot de förhärskande doktriner som så länge styrt politiken. 

Och troligen är det ingen slump att de just är kvinnor. Ännu utgör de något av en gerilla, verksam i ockuperat land. Men de vinner terräng.