Vi lever i ett samhälle som håller sexualförbrytare om ryggen och sopar övergrepp under mattan. En våldtäktskultur som förminskar och osynliggör sexuella övergrepp och våldtäkter, inte bara i rättssalen utan på skolor, arbetsplatser och i vardagen där man bara kan bli våldtagen om man är tillräckligt oskyldig, och där en våldtäktsman bara är en riktig våldtäktsman om han har använt övervåld och helst inte är svensk.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Detta har vi framför allt kunnat se bevis på den senaste tiden efter att Sverigedemokraternas förtroendevalda Hanna Wigh lyft på locket till den övergreppsskandal som SD med Jimmie Åkesson i spetsen gjort sitt bästa för att tysta ner. Ett parti som har gått till val på att till synes bry sig om kvinnors trygghet, som återkommande anklagar övriga partier för flathet inför ökande överfallsvåldtäkter och som nu visar sig inte ta det på allvar när det sker i egna rummen. Flera kvinnor inom SD har vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp, men det har konsekvent viftats bort och de kvinnor som har försökt synliggöra problemet har hotats, mobbats och bestraffats.
”Det finns inga bevis”. ”Hon ljuger”.”Hon gör det för publicitet”. ”Hon bad säkert om det”. Det hävdas att Wigh är arg och vill förstöra mannens karriär och rykte genom att hitta på det hon utsatts för och att man därför behöver ifrågasätta sanningshalten. Vidare påstår man att hon tjänar på avslöjandet och att kvinnor ofta falskanmäler våldtäkter och sexuella övergrepp.
Men kvinnor som berättar tjänar aldrig på det. De vinner inga poäng och de får inga fördelar. Tvärtom får de ofta se hur deras liv slits itu. De blir misstrodda. De anklagas för att ha missuppfattat situationen eller för att ljuga. De diskrediteras och synas i alla sömmar. Deras liv hängs upp för beskådan, deras sexliv granskas och de misstänkliggörs och smutskastas. De utesluts ofta ur gemenskapen och förlorar i många fall både vänner och kolleger. De tjänar absolut ingenting på detta.
Och männen de anklagar? Hur går det med deras karriärer och rykte?
Roman Polanski, R Kelly, Charlie Sheen, Mike Tyson, Donald Trump, för att ge några exempel, är män som har dömts eller anklagats för våldtäkt. Jag skulle även kunna ge exempel på svenska kända män, men avstår då jag ej vill riskera åtal för förtal. Men kontentan är densamma: I de flesta fall som kvinnor har anklagat en mäktig man så är det hon som har fått sitt liv och sin karriär förstörd snarare än tvärtom. Han har stått kvar stadigt som en folkhjälte med folket i ryggen och karriären intakt.
Män reser sig nämligen. De borstar av knäna och går vidare. Kvar står hon, utstött och hatad. Vi ser det i Hollywood, i Vita huset och vi ser det i Bjästa. Man sluter upp kring den anklagade; försvarar honom och skyddar honom. Vi har sett detta otaliga gånger i historien. Wigh är inget undantag. Och det som händer inom SD just nu är inget unikt.
Och konsekvenserna av detta är att kvinnor sällan vågar berätta när de har utsatts, än mindre anmäla. Det är ingen idé, som Wigh själv säger. Det är ingen idé.
Så vad gör vi åt detta? Jag vet inte vad SD har för förslag men vi andra kan i alla fall börja med att alltid tro på en kvinna som berättar. Hon har nämligen allt att förlora.
