Sverige är just nu inne i en brinnande avtalsrörelse, en avtalsrörelse som påverkar majoriteten av arbetare i Sverige. Under året kommer nästan 400 kollektivavtal omförhandlas och den sista mars går majoriteten av avtalen ut. Först då kommer vi att få se åt vilket håll löner och arbetsvillkor kommer att gå. Kommer vi att få högre löner och bättre arbetsvillkor för arbetare eller mer makt åt arbetsköparna?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den stora frågan för människor är oftast vilken löneökning som Sveriges arbetare lyckas förhandla till sig. Vilka lönekrav som ska läggas fram till arbetsgivarna är även en stor fråga för förbunden inom LO. Under många år har det diskuterats hur vi ska lyckas minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män i arbetaryrken och samordning inom LO-förbunden med gemensamma lönekrav är en förutsättning för att det ska kunna ske.
LO-förbunden har i år kommit överens om en gemensam låglönesatsning, en satsning som berör ungefär 600 000 medlemmar där majoriteten är kvinnor. I sak innebär samordningen att 14 förbund är överens om en ny modell med lönekrav som innehåller satsningar på ökade lägstalöner. På en lön upp till 24 000 kronor i månaden ska pengarna samlas in med ett krontal och på en lön över 24 000 kronor ska löneökningen samlas in med procent. Det innebär att oavsett om du tjänar 18 000 kronor eller 24 000 kronor så ska insamlingen på lön vara densamma. Pengarna läggs sedan i en pott som ska fördelas. Kravet från LO är 2,8 procent men lägst 672 kronor. Kravet är solidariskt och innebär i praktiken att det gynnar de på svensk arbetsmarknad som tjänar minst, oavsett i vilken bransch eller på vilket företag medlemmen arbetar, och framför allt gynnar det kvinnor i arbetaryrken. Hälften av kvinnorna i LO-kollektivet tjänar mindre än 24 000 kronor i månaden. Den procentuella löneökningen blir alltså i praktiken högre för lågavlönade och gapet mellan de lågavlönade och dem med högre löner kan minska.
Det är glädjande att förbunden inom LO inför årets avtalsrörelse har lyckats nå en samordning. Det stora kollektivet är alltid starkare tillsammans än var och en för sig. Att driva gemensamma avtalskrav ger betydligt större möjligheter till låglönesatsningar och det ökar också möjligheten till reallöneökningar, jämställdhetssatsningar och minskade skillnader mellan hög- och lågavlönade grupper.
Hur det går med låglönesatsningen får förhandlingarna utvisa, fack och arbetsgivare står så klart en bra bit ifrån varandra. Arbetsgivarna menar att löneökningarna måste understiga 1,5 procent och de vill se en rejält minskad löneökningstakt. Enligt Anders Weihe på Teknikföretagen strider LO-förbundens modell mot Industriavtalet och han menar att höjda lägstalöner skulle försämra arbetslösas möjligheter att komma i arbete. Teknikföretagen menar också att tillväxttoppen är passerad, trots att Sverige går bra. Inget av dessa argument är nya och det är så klart arbetsgivarorganisationernas roll att stå emot ökade löner.
För LO-kollektivet är det lönepolitiska målet rättvisare löner; minskade löneskillnader utifrån social klass och minskade löneskillnader utifrån kön, det gemensamma är löneökningar för alla. När kvinnor och män i hög grad har olika yrken och arbetsuppgifter är samordnade och gemensamma lönekrav det som kan förändra relativa löneskillnader. Samordningens särskilda fokus på både lågavlönade och lägstalöner har stor betydelse i avtalsrörelsen i synnerhet för kvinnor i arbetaryrken.
Vad de samordnade kraven ger i slutändan får vi se, det vi vet är att de arbetare med lägst löner gärna skulle se en större frihet för dem själva genom en högre lön och bättre arbetsvillkor.
