Han är för övrigt senast känd för att ha försvarat en företagsmodell där hans affärspartners kunde sälja känsliga uppgifter om människors sjukdomshistoria till potentiella arbetsgivare.
Listan på högermän som inte längre kan öppna truten utan att låta som svartskjortornas begåvningsreserv börjar bli lång. Vi har Fredrik “Statens järnnäve” Kärrholm, Lars “Krossa SVT” Beckman, Oliver “Arga Andersson” Rosengren och ett antal till.
Kanske minns du också den tidigare SvD- och Bulletinmedarbetaren Per Gudmundsson (KD) som här om året påstod att VeckoRevyns chefredaktör Irena Požar har lägre IQ på grund av sitt ursprung.
Utöver dessa kan man också räkna till borgerliga tankesmeder och debattörer vars samhällsanalys är svår att tolka som särskilt sympatisk.
Vi har Timbros låt-dem-bli-Foodora-bud och behöver-barn-verkligen-skolbibliotek. Vi har högerns så kallade bussningskampanj från valrörelsen 2022 som tydligt försökte skrämma upp massorna om farorna med integrerade skolor: att din unge kan få en förortselev till klasskamrat.
Exemplen är som sagt många, och det börjar även Moderaterna själva tycka. I interna strategidokument från våren har M försökt analysera vad som blev deras stora katastrof i senaste valet: Kvinnornas flykt.
För första gången någonsin röstar fler sjukskrivna och arbetslösa på Moderaterna än på Socialdemokraterna. I samma rörelse har Magdalena Andersson lockat till sig Sveriges högutbildade kvinnor.
Moderaterna pekar själva på ovanstående som en del av förklaringen. Kvinnor tilltalas helt enkelt inte av dehumaniserande språkbruk och järnnävar.
Under Fredrik Reinfeldts tid skulle Moderaterna lägga av sig pärlhalsbanden för att locka väljarna. I dag önskar partistrategerna alltså gömma undan långt mörkare attribut. Vilken resa.
I kölvattnet av Eurovision försöker ett antal högerröster med Svenska Dagbladets ledarsida i spetsen sätta bilden av ett Malmö i kaos.
Inget i medierapporteringen om de stora Palestinademonstrationerna pekar på horder av antisemiter eller våldsamt beteende. Polisen själva säger att veckan blev lugn. Demonstrationerna samarbetade, organiserade från grunden och utövade sin demokratiska yttrandefrihet och krävde ett stopp för mördandet i Gaza.
Det går inte att komma ifrån tanken att en alldeles för stor del av högern är besvikna just nu. De ville se upplopp och hat mot judar. Det islamofoba projektet kräver våldsamma muslimer. När de uteblev får man försöka hitta på, ändå.
Det är då man börjar twittra om att muslimerna måste erkänna sig till den liberala demokratin eller åka hem. Som om demonstrationer mot det den internationella domstolen i Haag just nu utreder som folkmord inte skulle ingå i vår demokrati.
Allt detta lär också kunna läggas till på listan över sådant kvinnliga väljare avskyr. Att önska våld är nästan lika illa som att utöva den.
Det svenska politiska samtalet har insjuknat i tankegångar vi trodde 1900-talet har rensat bort. De hetsiga utspelen gynnar ett antal mäns mediala synlighet. Att det inte gynnar landet behöver inte ens skrivas. Det intressanta är att det inte ens gynnar Moderaterna.
Få saker tröstar genom allt hätskare utfall mot muslimer och minoriteter, men nog är det en liten skön tanke: Att för varje hatisk tweet sitter någon på Moderaternas partikansli och gråter.
