Hur kan man annars förklara det faktum att när USA-ledda Nato hintar om det skickar vi pansarskott till Ukraina, alla partier rättar sig snabbt in i ledet (vänsterns motto kan ändras till: vi gör exakt som borgarna – en dag senare) och att inte ett enda parti längre har en avvikande åsikt i någon utrikespolitisk fråga?
Tror ni att det handlar om solidaritet och hjälp till ett utsatt folk?
Kom igen! När Nato invaderade Libyen 2011, kastade 30 000 bomber på landet, högg ihjäl presidenten med kniv och dödade 60 000 människor, då hjälpte Sverige också lika lydigt till och skickade Jas-plan. Då var det ingen som var emot invasioner, nej, då var det naturligtvis fråga om att ”införa demokrati” och rädda människor från en ”blodtörstig tyrann”, låt vara att det sedan slutade i en fragmenterad stat med tre regeringar, människohandel, slaveri och IS, men eh, eh, det pratar vi inte längre om. Sverige var så duktiga på att hjälpa till, berättar en av piloterna: man spanade på bombmål åt Nato så skickligt att man ”hamnade i finrummet”. Hunden i finrummet, inte illa!
Hade Olof Palme levt, då hade han utan tvekan fördömt den ryska invasionen, men utan att skicka vapen eller börja närma sig Nato. För neutralitetspolitiken, sa Palme: ”är alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Våra möjligheter att påverka utvecklingen i världen är små. Men det minskar inte den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa. Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad.”
Palme hade använt skarpa ord, men han hade inte skickat några skott, för han trodde på diplomati och Sverige, under honom, var inte någon hund.
Det mest patetiska med vårt militära stöd till Ukraina och insatsen mot Libyen är att det är så uppenbart symboliskt: det gör knappast någon skillnad för krigets utgång, själva syftet med det är att visa vår välvilja och lojalitet mot Nato.
Sverige inlemmar sig alltmer i en nordamerikansk geopolitisk sfär, militärt såväl som politiskt och intellektuellt. Det syns, inte minst, på vår media. Likriktningen i Sverige just nu är så total att när borgerliga debattörer ska ta tillfället i akt och klaga på vänstern, då hittar de ingen i hela landet att klaga på!
Elsa Kugelberg måste i Dagens Nyheter anklaga amerikansk och sydeuropeisk vänster. Ner med Naomi Klein, Noam Chomsky, Yanis Varoufakis, skriver hon, eftersom de för fram ”idéer som i Sverige bara framförs av knäppgökar”. Knäppgökar. Just det. Världens främsta intellektuella betraktas här som ”knäppgökar”. Tydligare kan det inte sägas att Sveriges roll kommer att vara hundens: vi ska bara vifta på svansen, inte tycka till om något!
Och vad är det då för värld vi går till mötes?
FN-omröstningen om Ukraina ger en ganska tydlig bild. USA och Europa på ett lag, med hangarounds, sammanlagt 141 länder, Ryssland och dess hangarounds, 5 länder, sedan har vi de som lade ner sina röster: Kina, Indien, Sydafrika, Vietnam, Bolivia, sammanlagt 35 länder men ganska viktiga länder; förmodligen kommer Brasilien ansluta sig efter presidentvalet i år och det innebär att Brics-länderna bildar ett eget block.
Säkerhetspolitiskt är USA fortfarande en ohotad supermakt, med 800 militärbaser världen över. Ryssland och Kina har bara ett par utanför sitt närområde (Syrien respektive Djibouti – där för övrigt massvis av länder har baser – Djibouti lever på det) men deras militära ambitioner sträcker sig än så länge till grannländerna. Just därför upplevs det som så hotfullt när EU och Nato utvidgar sig, eftersom de inte ses som ”demokratins utvidgning” utan tvärtom som att Tyskland respektive USA utsträcker sin maktsfär. Om Sverige därför går med i Nato ökar risken för konflikt ännu mer.
Palme hade höjt rösten mot denna ökande militarisering. Nedrustning av kärnvapen var ju precis det Palme ägnade sig åt då han mördades – men i Sverige som det ser ut idag, tävlar vänstern och högern om att vara bäst på att vara höger.
