Han rör sig lite stelt på dansgolvet såsom män gärna gör. Överkroppen är rak, rytmen överlåts åt benen och det blir lite styltigt som mycket annat runt män och kroppar. Den mjuka svängen blir ett hopp, de vackra vågrörelser armar och händer kan göra blir mer stånghammare, det är dans i en manlig bur av kontroll och det gäller de flesta kostymklädda på dansgolvet.
Kungen har en partner förstås, själv dansar jag solo för att se om man kan få kontakt med någon och kanske få möta ett leende, och visst ler han mot sin partner, men vem gör inte det på ett dansgolv med dåtidens häftigaste dunk i högtalarna och härliga discokulor som rör sig. Om man blundar är man i ett flöde av rytm, så jag blundar och skakar på huvudet i takt.
En ung revolutionär på borgarnas danspalats, ja, vad skulle man annars göra när vänstern inte klarade av att dansa utan bara satt och drack öl på Röda rummet.
Mina danshistorier från reportage jag fått göra jorden runt har förvisso litet allmänt intresse, men om något hade sagt till mig i baren, när jag tog en paus för att hämta andan, att den där mannen bredvid mig skulle fira 50 år på tronen, så skulle jag skrattat högt.
”Vilken jäkla tron”, hade jag nog sagt.
”Det där är ju bara teater, det kommer aldrig hålla, vi lever i tiden som leder till frihet.”
Jo, man kan få fel.
Att kungen firar dessa 50 år är pinsamt och ett patetiskt misslyckande för ett demokratiskt samhällssystem. Det finns inga som helst argument för monarkin och ännu mindre argument för att den ska fortsätta till nästa generation.
Att kungen själv drullar in i frågan i en tv-intervju genom att tycka det är fel att kronprinsen blir avsatt av riksdagen och att Victoria därmed får företräde är bara ytterligare ett exempel på den brist på omdöme som bara hovet och kungen kan visa upp gång på gång.
Det finns en checklista på sådant man inte ska göra som kungen återkommande gjort.
Han har ”vänt blad” i fråga efter fråga, det vill säga avslöjanden om dumheter både som ung, som medelålders och som äldre man har viftats bort och hövligt accepterats av media.
Man skrattar bakom hovets rygg, men inte inför de läsare och tittare man har. Massmedia har varit kungen trogen oberoende hur saftiga skandaler som dukats upp.
En av orsakerna är att kungen är populär eftersom vi medborgare är ett förlåtande släkte. Eftersom alla svenskar vet att kungen är en man som påstås sakna makt finns det ett slags medlidande med fadäserna.
Inte ens när han hyllade diktatorn i Brunei och på allvar påstod att envåldshärskaren var en person som hade ”kolossal närhet till folket”, klarade vi av att säga att måttet var rågat.
När han sedan stövlar in i coronapandemin och kritiserar politikens agerande, hamnar han inte heller i onåd och blir avsatt för brott mot konstitutionen.
Kungen får inte uttala sig politiskt och framför allt inte ”välja sida” i en sådan känslig fråga. Men när han gör det tittar vi gemensamt åt sidan och tänker att ”ja, ja, ja… så viktigt är det väl inte”.
Fast vi egentligen vet att så är fallet.
Sverige är ett av undantagen i världen, vi har inte klarat att fullt ut införa demokratin utan låter blodsarv och gamla feodala regler styra vem som är statschef. I praktiken är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna, ingen ska ärva den offentliga makten utan statschefer ska utses utifrån kompetens och stöd, inte utifrån en födelselista.
Den här kritiken är principiell och har inget med om just nuvarande kung har kompetens och fallenhet för uppdraget.
Det är möjligt att han har men det kan man ju inte veta förrän han isåfall vunnit ett val som utser honom.
I praktiken pågår ett ständigt fjäskeri för monarkin, som i grunden handlar om att begreppet överhet ska överleva. Den verkliga skulden till att vi har systemet kommer från Palmes tid där de ledande inte orkade ta fajten när förra kungen dog. Palme svek sin egen ideologi då frågan avfärdades som oviktig.
Men visst fanns det kritik. Bäst tycker jag den syns i Lars Hillersberg klassiska affisch: ”För Sverige ur tiden”. Det var förstås en skandal, men en positiv skandal som syftade till debatt och kritik. Idag skulle en sådan bild snarare mötas av tystnad.
Dansande på ett discogolv utan synlig rytm – sedan 50 år som regent?
Nej, jag skulle aldrig trott på det.
