Förra månaden kallades vi till lite av ett krismöte på jobbet, men det blev ett märkligt krismöte som slutade i känslan av att det här samhället funkar. Med det automatiserade tilllägget faktiskt. Hälso- och sjukvårdnämnden hade fattat ett dramatiskt beslut i full politisk enighet: att omedelbart stänga en offentligfinansierad privat vårdcentral i vårt område, Angered Care. Över en natt listades nära 5 000 patienter om, och fördelades på övriga vårdcentraler i området. Därav krisen – hur vi, som inte riktigt räcker till för våra egna patienter, skulle klara att över en natt få ytterligare många hundra var, och är, mycket dunkelt. Helt klart är att stängningen på kort sikt kommer att leda till ökad vårdträngsel i nordost. Ingen klarar att rekrytera och bemanna upp så snabbt som skulle krävas. För våra patienter betyder det fler tålamodskrävande upptagettoner i telefon, fler ”akuttiderna är tyvärr slut för i dag” redan vid halvniotiden på morgonen och längre tids ångestfylld väntan innan doktorn har tid att meddela provresultaten. För oss som jobbar innebär det tveklöst mer övertid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Detta elände till trots var flera av oss mest glada. Varför? För att politikerna – faktiskt – förmådde agera starkt och kraftfullt mot en verksamhet med allvarliga brister. Allvarliga brister är dock ett vekt uttryck i sammanhanget. Att de ljög om öppettider och bemanning (alltså fakturerade det allmänna för att hålla öppet kvällstid eller för att tillhandahålla en psykolog, och sket sen i både öppettiden och psykologen, trygga i förvissningen att få av deras patienter skulle komma på tanken att skvallra om saken) var väl känt sedan länge. Att de förskrev tokigt mycket antibiotika var också känt. Att de inte gav någon bra vård, utan mest förskrev smärtstillande och sjukskrev var väl också ett slags offentlig hemlighet. Att det en omöjlig matematik mellan antal anställda (få) och antal rapporterade patientbesök (superdupermånga) var uppenbart för alla som kan räkna. Att all personal var inhyrd var värre än jag skulle ha gissat, liksom att ägaren hyrde ut sig själv genom sin egen bemanningsfirma som chef till vårdcentralen i en osannolik men ohyggligt lönsam abrovinsch. Allt detta visste jag, hade anat eller hört trovärdiga rykten om. Ändå trodde jag att ingenting alls skulle hända, eller möjligen att politikerna artigt skulle be Angereds Care att producera någon till intet förpliktigande åtgärdsplan, förlamade av det politiska mantrat om valfrihet som det allra högsta av värden. Men så granskande IVO femton journaler och fann att samtliga hade brister avseende patientsäkerhet och tio av dem allvarliga brister. Och då agerade Hälso- och sjukvårdsnämnden. Jag hade inte väntat mig det, trots att det var uppenbart att Angered Care var en vårdcentral som på det allmännas bekostnad räckte långfingret åt det allmänna. Och jag fick den här ovanliga känslan av samhället fungerar, ändå.
Om vi stannar upp komna såhär långt i berättelsen är snart sagt alla överens. Tar vi ett steg längre och ställer den obekväma frågan om hur nöjda eller missnöjda patienter är försvinner snart den gosiga stämningen. Inom all samhällsstyrning de senaste 20 åren har någon form av kundnöjdhetsmått varit vägledande och omöjligt att ifrågasätta. Nöjda kunder betyder bra verksamhet. Samhället skall med pengar och andra incitament stödja verksamheterna med de nöjdaste kunderna. En självklarhet, eller hur?
Njaeee. Och det bär mig emot att säga detta för jag är inte dummare än att jag inser hur infernaliskt paternalistiskt det låter. Men den patient som får en vårdtid, om än nanokort, där hen får antibiotika för sin hosta utan tjafs eller en förnyelse på beroendeframkallande läkemedel utan jobbiga frågor eller en ånyo en snabb sjukskrivning utan någon utredning är förmodligen rätt nöjd. På kort sikt nöjdare än patienten på nästa ställe som inte får antibiotika förrän en vecka senare när hostan visat sig bli en lunginflammation, som får gå hem utan Oxascand och som skickas på ett samtal till psykosociala teamet när sjukskrivningarna oförklarligt hopar sig.
Om våra politiker vägrar att erkänna det faktum att kundnöjdhet inte automatiskt innebär hög kvalitet är vi illa ute. Då kommer en allt större del av kollektivets vårdresurser att samlas hos de vinstdrivande aktörer som förmår utnyttja detta inte alls raka utan tvärtom mycket luriga förhållande mellan nöjdhet och kvalitet, medan den vård som utförs av offentliga aktörer utarmas allt mer. Vinsten har inte med saken att göra, hävdar den ideologidrivna högern. Säg till det Angered Cares ägare, som redan för ett år sedan uppmärksammades i Läkartidningen för sin vinstmarginal om föga blygsamma 43 procent. Självklart ska journaler granskas, men borde inte också astronomiska vinstmarginaler få sjukvårdpolitikernas alarm att börja tjuta? Är det helt crazy att föreslå hypotesen att det kan finnas en statistisk samvarians mellan astronomisk vinstmarginal och bristande patientsäkerhet? Får man säga sådant i det här landet?
